Stående flughund
Det är kväll efter en lång skön dag och Wirre borde vara trött. Han har alla förutsättningar att vara det för dagen har varit innehållsrik för hans del. Tydligen är batteriet inte helt urladdar trots det för ha har fullt upp med en fluga. Han har hållit på med den ett bra tag nu. Fäster blicken på den, smyger fram, blir stående med tassen upp och gör avance så flugan förskräckt flyger i väg en knapp meter. Sedan upprepas det igen. Och igen. Han får inte tag på flugan, såklart, men det verkar inte spela någon roll. Det är sjölva jakten som är det roliga. Han har ett tålamod lite utöver det vanliga och ger sig inte i första taget. Det gör inte den retfulla flugan heller. Jag gillar att se tålamodet och uthålligheten Wirre visar, inte för att vi ska använda honom varken som stående flughund eller stående fågelhund utan för att den tålmodiga envisheten kan komma väl till pass i framtida jaktsitutationer av lite större byten än en fluga.
Det är roligt med modiga orädda och påhittiga valpar. Någonstans är det ju så man vill att de ska vara. men det för med sig en del annat med förstås, lite mer passning och nödvändig uppfostran. Tydliga regler och ordningar. De mår väl alla hundar bra av i och för sig men tillsammans med dem blir nödvändigheten av det lite mer påtaglig. När jag tog en nypa luft utanför dörren nyss lämnade jag Wirre obevakad i köket. Det brukar jag göra så det var inget nytt egentligen. Det nya var att när jag vände mig om och kikade in genom köksfönstret satt han på den höga stolen vid köksön och tittade ut på mig. När skyndade in klev han rakt över köksön, trampade över min laptop som stod uppställd där och klev mer på stolen på andra sidan som om inget ovanligt hade hänt alls. Pal som var valp förra sommaren var också smidig och påhittig som liten och hoppade upp på den höga stolen i obevakade ögonblick, men vägen över köksön tog han aldrig. Inte vad jag vet är kanske bösta att tillägga.
Wirre har lärt sig hundluckan med. Det är enbart positivt såklart. En väldig lättnad uppstår när valpar lär sig den för plötsligt kan man lämna dem i dagavdelning vissa stunder och vet att de kan gå ut och kissa själva om det skulle bli nödvändigt. Det blir också en sådan fin inslussning i vardagsrutinerna och den övriga flocken när de lärt sig luckan. Plötsligt är tiden med den lilla valpen och den passningen det innebär förbi. Skönt om nu frågar mig. Väldigt skönt rent av.
