Nu är den varma delen av sommaren här och ser ut att stanna för ett tag. Värmen som många längtat efter. Varmt, skönt och soligt. Blommor insektssurr och småfåglars ungar. Och kråkungar, charmiga skräniga småkråkor som håller sin föräldrar sysselsatta och mig underhållen. Förresten verkar hackspettsungarna har lämnat boet i det ihåliga trädet för det är tyst därifrån. Bara en hake med värmen sår här långt, den att varken jag eller hundarna är riktigt vana än så vi blir aningen sega och pustar lite. Mest av välbehag ändå.
Tweed har fått en paus får koppelträningen. Det räcker för nu med den grunden han fått. Istället har vi plockat fram placeboarden och börjat träna sitt på den. Den är en bra hjälp med sin tydlighet i början av träningen tycker jag. Den ramar in hunden, mig och uppgiften på ett bra sätt. Han är läraktig såklart, så som pigga valpar är och vi kommer strax att utöka med lite längre väntetid på plattan. Ingen brådska här heller utan mest för att det är kul att göra saker tillsammans med honom. Jag har fortsatt kasta tennisbollar i det höga gräset med, någon lite då och nu på olika korta avstånd. Han letar envist och engagerat och jag blir glad och av att se honom. Tycker att jag redan nu ser att det finns en önskvärd uthållighet och den ska jag varsamt bygga vidare på.
Pal har fortsatt träna stopp och kontroll med närsök. I den ordningen. Så viktig bit med honom, jag måste hålla i där. Skrivit det säkert hundra gånger förut men det gäller fortfarande. Kanske lite enahanda att läsa men det är där vi är. Mitt huvudfokus. Hålla i honom. En balansgång såklart, att hålla i och bromsa upp men inte få honom frågande. Jag jobbar vidare på det, drar åt tumskruven lite, en hel del faktiskt, och varvar med anpassade markeringsuppgifter han får lösa utan min hjälp och inverkan. Och vattenträning såklart, ett oblogatorksy inslag när det är varmt.
Efter frukosten borstar jag tänderna, mina, och funderar lite över likheten mellan tandborstning och fotgående. För det finns det tycker jag. Rutinen som kommer av det regelbundna görandet. Det man gör mycket blir man bra på och efter en lång tids regelbundet görande blir det en vana. Fotgående och följsamhet är en sådan sak, en som liknar tandborstningen, gör vi det tillräckligt ofta och regelbundet gör vi det nästan utan att tänka på det efter ett tag. Det liksom ingår i varandet och vi saknar det om vi inte gör det. Jag försöker förmedla till kursdeltagare att följsamheten också behöver bli en vana, en god sådan och för att få till det behöver man träna mycket. Gå mycket. Rutinmässigt. En del tycker att det inte är någon ide att träna följsamhet hemma för där fungerar det bra men menar att det ändå inte fungerar när de kommer ut i nya miljöer. Mitt svar brukar vara att de ska träna ännu mer hemma där det fungerar, gå ännu mer, göra vanan mer befäst. För när tandborstningen blivit en rutin gör vi den även i nya miljöer och också när vi känner oss stressade eller oroliga, det blir liksom omöjligt att inte borsta tänderna och rent av en lite lugnande effekt av att göra det. Goda vanor och rutiner har den inverkan på oss.
På hundar med.

