The sound of silence
En lätt dimma breder ut sig över fälten runt slottet i solnedgången. Den började nere vi krondiket i skogskanten och svävade vidare mot slottet. Den första dimman på väldigt länge, jag kan inte ens minnas när det var dimma sist. Det var åska på avstånd med och kom ett lätt regn på eftermiddagen innan det lika snabbt klarande upp igen. Mycket regn blev det inte men i alla fall så pass att jorden blev fuktig och gräset blött. Därav dimman tänker och med tanke på hur lite regn det varit här i sommar är det nog inte så konstigt att dimman uteblivit. Åska har det inte varit mycket heller. Ett enda åskväder under hela sommaren är vad jag minns fast minnet på åskfronten är rätt dåligt så det kan säkert hända att det åskat flera gånger men att jag glömt eller förträngt det. Mitt starkaste minne är i alla fall en nästintill åskfri sommar så här långt. Det är läckert med dimma för övrigt, trolskt och mytomspunnet.
Nästa morgon har dimman drivit vidare och det är sol, vindstilla och alldeles tyst. Så tyst att det hörs. Svalare är det med, lätt att andas. Om det inte varit för förkylningen som hastigt flög på mig och den täppta näsan som kom som en följd av det. Irriterande men på övergående. Jag tar en rund i skogen jag inte gått på länge. Väldigt länge visar det sig för stigen är igenvuxen där skogen tagits ner och hallonsnåren brett ut sig. För varje steg jag trycker mig fram i terrängen blir jag allt blötare om benen och allt mer vaksam på jordgetingar. De flesta gånger jag hamnat upp i deras bon har varit just när vi plockat just hallon. Förmodar att det beror på att jorden är lätt och väldränerad dör hallon väljer att växa och att det passar getingarna. Vi klarar oss. Inte en enda geting ser jag och när jag tänker närmare på det verkar det inte vara någon getingsommar alls. Än är kanske säkrast att tillägga. När vi kommer ut ur skogen sneddar vi över fältet på väg hemåt. Det luktar starkt och friskt från gatkomomill och mogen havre medan solen lyser allt varmare.
På rundan jag började morgonen med finns inga äppleträd. Det finns det däremot på en massa andra ställen dör vi går. Förvildade träd från gamla boplatser och torp borta sedan många år och några på platser där man inte förstår hur äppleträdet hamnat dör. Det finns många flera av dem än vad jag hade lagt märke till om det inte vore för Besta. Hon har koll på vartenda ett och springer målmedveten i förväg när vi närmar oss något av dem. Hon älskar mat och annat ätbart och äpplen är inget undantag. Uppenbart har hon en bra äpplenäsa med för hon vet direkt om det finns äpple att hämta på marken under träden och om det är lönt att trycka sig igenom sly och smågranar för att nå fram. De andra hundarna gillar också äpplen men flera av dem gillar mer att leka med dem än att äta dem. I slottsträdgården har vi ett enda äppleträd. Trädet har äpplen bara i toppen för Lakrits hoppar upp och plockar ner dem, den kunskapen har han också lärt både Lillie och Wirre som numera lyckas få ner äpplen från riktigt höga höjder. Besta är inte tillräckligt smart för att göra det eller så är hon smartare än så för hon har koll på marken när de andra hoppar, alltid blir det någon fallfrukt att ta reda på. Pal hoppar inte efter äpplen, hans passion ligger inte där utan i tennisbollar och dummies. Han hade garanterat hoppat för en bolls skull men inte för något ätbart. Cockrarna är helt enkelt för små, det skulle inte nå hur den än hoppade även om viljan är stark och det verkar de förstå av sig själva. Om de inte kommit fram till det genom att ha försökt men inte lyckats förtsås.
