This old house

Lagom svensk sommar, kurs med ett gäng härliga spaniels och födelsedagskalas för tre tvåbenta i det andra livet. En bättre lördag. Nu dyna och fårskinn i stolen på altanen, ett glas vitt, laptoppen på bordet, Madrugada i högtalaren och valpen vid fötterna. Just perfect. Om inte solen beslutat sig för att gå i moln samtidigt som den svala vinden friskade i. Tröja på och nytt försök men magin hann brytas. Inne igen, på plats vid köksön, schersminbusken med de tusentals vita blommorna vajar i vinden utanför fönstret. Det går fint att sitta här med, vid en bänk i slottets kök. In this old house.

Slottsherren ger alla fiskar mat, Tweed varvar emellan matskålen, mina fötter och slottsherrens göromål. Han tar en tugga foderkulor när han går förbi skålen. Mat är inte hans största grej i livet. Idag var filmjölken slut med så då tappade foderkulorna värdet lite till. Men imorgon är en annan dag och då är han nog hungrig nog att uppskatta maten igen.

Jag skriver och lyssnar på musik. Madrugada. Ett nytt favoritband. Som vanligt är jag lite sen på bollen. Deras storhetstid var för drygt tjugo år sedan. Bättre sent än aldrig svävar förbi mig medan jag tar in sångarens röst och den melankoliska rytmen. This old house är favoriten så här långt men jag har mycket att lyssna igenom än så fler lär dyka upp. Jag lovar mig själv mer lyssning under semestern. Med koncentration. Tillbakalutad i stolen med fårskinnet men ansiktet mot kvällssolen ska jag blunda, lyssna och bearbeta. Det är så jag lyssnar bäst och gud nåde den som byter låt och flippar vidare till en annan låt innan jag lyssnat klart. En låt i taget och ge den sina tre och en halv minut eller vad det kan vara är vad som gäller. Utan att rusa vidare till nästa. Det får vara fruktansvärt dåligt eller nästan smaklöst för att jag ska trycka fram nästa låt. Det existerar nästan inte att jag gör det. Byter låt. Men det finns undantag, ofta är det då låtar jag inte orkar lyssna klart på av känslomässiga skäl. Sådana som är förknippade med min inre krets och känslor jag helst håller på avstånd för de kan få världen att skaka om jag släpper fram dem. Ibland behöver jag kanske ruskas om lite men det är sannerligen inte något jag tillåter särskilt ofta. Jag spolar fram och förbi. När Madrugada går lite för djupt i det melankoliska bryter jag av med Sir Tonino ”Diesel in our veins” för en stund. Det är kontrasterna som gör det tänker jag.

Vi har guldläge för träning av hundarna här just nu, vi har alltid guldkantade träningsmöjligheter i och för sig men nu är det extra plus när de stora fälten ligger i träda och dessutom är putsade i lagom gräshöjd. Jag har satt ut en stor fyrkant med hjälp av en pinne i varje hörn för grundträning av tecken. Bland annat. Perfekt att ha banan uppställd och redo, bara att ta ett knippe dummies och en eller två hundar och gå ut på baksidan för ett träningspass. Smart, effektivt och kul. Det här med en uppsatt träningsfyrkant i stort sett utanför dörren och en träningsplan till det gör att träningen blir av. Dessutom förmedlar jag koncentration, tydlighet och fokus till hundarna eftersom jag vet vad vi ska göra redan när vi går iväg. Inget utrymme för tveksamheter eller funderingar, jag har en plan för hur, var och vad. Ibland tänker jag på att trettio minuters träningsplanering i början av veckan ger mer än timmar av ostrukturerad praktisk träning. Beroende på vad man är ute efter förstås. Det handlar inte så mycket om tidseffektivisering utan mer om tydlighet. Realtionen blir starkare och träningen går bättre när jag vet och leder. På samma sätt som jag blir en bättre lärare för mina mänskliga elever när jag förberett ett kurstillfälle i förväg, i huvudet och på papper. Visst går det bra att improvisera med, låta kreativiteten leda igenom träningspassen och lektionerna men det går inte att bortse från att det bästa sker när en viss förberedelse och struktur finns bakom. Värt att beakta tänker jag. Även när man tränar sin hund själv på hemmaplan.