Tio växlar upp
Tio växlar upp. Minst. Jag blir i lika delar förtvivlad och förtjust, förtjust för jag inser hennes kapacitet men mest förtvivlad om jag ska vara ärlig. För det oroar mig hur jag ska få kontroll över henne, hur jag ska kunna hålla i och hålla om. Men trägen vinner heter det och trägen ska jag sannerligen vara, har varit och ska. Hon har många förtjänster och vi har kommit en bra bit på väg, senaste tiden har jag varit oerhört hoppfull faktiskt. Vår samarbete är lovande och i en riktning som kan liknas vid stabilt. Det har krävt en handlingsplan, tid, engagemang, krav och en del godbitar och resultaten har kommit. Det är längesedan jag kallade henne Lass Monster, nu för tiden är hon bara Lass eller den lilla storasystern. Men idag vacklar jag lite igen. Efter ett riktigt fint träningspass bara hon och jag efter jobbet stötte vi på en fasantupp nästan hemmavid. Jag såg den och Lass kände den, båda blev lika triggade. Ett utmärkt tillfälle för en kontrollerad fågelsituation tänkte jag, en rolig jakt tänkte Lass. Jag räknade såklart med att hon skulle växla upp en växel eller två men här pratar vi tio minst. Tio växlar upp. Holy cow! Det är lite anmärkningsvärt hur en liten sekvens plockad ur en i övrigt bra helhet kan förgöra en go känsla av en fin dag med bra träninge och få mig att nästan tappa modet. Jag får bita ihop nu, låta pannbenet jobba och inte ge upp. Bara lite mat och en natts god sömn först sedan ingjuter jag nytt hopp och tar nya tag.
Vädret idag förresten. Blå himmel, frost i nedvissnat gräs, blek sol, vindstilla. Ger tio av tio möjliga på novemberskalan
Slottsherren lagar mat nu. Jag sitter ner och kopplar av, skriver och följer matlagningen från min plats på stolen bort. Lad följer den också, han sitter nedanför skärbrädan och hoppas, på andra sidan sitter Wirre. Jag är lite osäker på vad Lad hoppas mest på, om det r att en liten köttbit ska ramla ner till honom eller att slottsherrens ska bli klar med matlagningen och sätta sig ner med honom i knät. Vad Wirre hoppas på behöver jag inte fundera över, han är ju labrador. Tidigare idag var slottsherren iväg och jagade igen och fick skjutit en rapphöna över lilla Till bland annat. Hon hade skött både stöten och apporten utmärkt. Så kul! Däremot hade hon varit tveksamt i söket vilket verkligen inte är hennes grej att vara. Jag förmodar att det har att göra att hon inte är så van att jaga tillsammans med slottsherren än. Troligen är det rent av bra för bekymren Till och jag har ligger i helt andra änden av den skalan, lite försiktighet kan inte skada för tillfället tänker jag.
Imorgon ska vi jaga änder igen, då ska jag med men då är det inte Tills tur utan retrievrarnas. Årets sista andjakt för vår del. Sista planerade i alla fall. Bra tycker jag för andjakterna den här tiden av säsongen blir i kallaste laget för min del och framför allt för hundarna i det allt kallare vattnet. Det är bra för jag vill lägga mer tiden på spanilträningen med, fortsätta plocka tillbaka lilla Till till rätt nivå och ge mig i kast med det jag vet väntar med Lass bland fasanerna. Jag har jobb som behöver göras!
