Tre små veckor
Lagom sommarväder igen. Åtminstone för hundträning. Inte för hett och inte för svalt som Peps sjunger. Sökträning med kallvilt för våra hundar. Mest för Wirre egentligen för det är hans tur att göra sig redo för start på b-prov. De andra ville såklart också vara med. Särskilt Besta. Hon älskar fåglar, nyskjutna, levande, varma, kalla eller frusna. Allt går bra tycker hon. Och alla sorter. Kaniner med såklart. Hin blir rolig när viltet kommer fram, kände vittringen direkt utanför ytterdörren och förstod vad som var på gång fast fåglarna redan var utkörda och utlagda på sök en bra bit bort. Med lätta hoppsa steg och ögon som tefat försökte hon få mig att öka farten. Skynda, skynda! Som en annan hund blir hon, på hugget och supermotiverad och söket är målinriktat, starkt och självklart liksom de snabba upptagen och snabba inleveranserna. Mjulk fin mun och prydliga avlämningar bjuder hon på med. Varje gång jag tränar henne med kallvilt eller har henne med på jakt blir jag påmind om vilken viltfinnare hon är och vilka förtjänster hon har som jakthund. Rätt spännande egentligen hur hon kan variera. Hon är inte direkt tråkigt på dummy heller, hon gör jobbat där med men repetitions träning och nötningen blir svår. Jag vet att jag skrivit om det förut, Om Besta och viltet och motivationen så det blir en upprepning igen. Men livet är rätt mycket så tänker jag? Upprepningar och små justeringar. Inte så stora omfattande, omvälvande förändringar särskilt ofta.
Wirre, den unga, gjorde det fint han med. Orutinen har lyst igenom lite tidigare men han blir allt säkrare för varje sök och går nu som tåget. Det vill säga stabil , jämnt och tryggt så som man tänker om tåg förr men kanske inte just nu med förseningar, spårproblem, inställda tåg och andra problem som järnvägen dras med. Alla vuxna labradorer fick vara med och söka faktiskt. Och Lad fast han körde dirigeringar istället för fritt sök spaniel som han är. Uppdelade på förmiddag och kväll, till och med gamla Lakrits var med. Samlad och lycklig plockade han in trutar, änder, rapphöns och kaniner utan att springa ett steg i onödan. Gammal är äldst. Och bäst.
Det var bara lilla Tweed som inte var med men han fick pröva en rapphöna hemma på gräsmattan. Efter en lite fundersam inledning där han tittade på den lilla fågeln en stund och försökte komma på hur och om han skulle ta den tog han den sedan i ett bestämt tag och levererade upp i knät. Första viltet för honom och fler lär det blir när han blivit äldre och ska introduceras ordentligt i jaktens värld.
Vi avrundade den här semesterperioden med att ta cockerbröderna med på en utflykt i slussområdet i Trollhättan. En promenad bland människor, hundar och båtar. Och kajor med, många kajor vilka fick en del av hundarnas uppmärksamhet när de sorglöst och orädda trampade fram på marken mellan sommarklädda ben och kopplade hundar. En slussning såg vid med, ett stort fraktfartyg som skulle upp i älven vidare mot Vänern. Häftigt hur man kan lyfta stora skepp med vattenkraft. Just slussningen tyckte inte Tweed var så intressant men allt det andra var spännande. Han är en gullig liten hund som är väldigt behaglig att ha med sig. Lagom i så många avseenden. För mig.
När vi såg fraktskeppet som var åttiotvå och en halv meter långt kyftas genom slussen for tankarna iväg till den hemska och tragiska båtolyckan på västkusten förra veckan, den där ett nittio meter långt fraktfartyg rammade en fritidsbåt och en halv familj omkom. Det blev tydligt hur stort ett sådant fraktfartyg är i jämförelse md en fritidsbåt och hur chanslösa familjen i den lilla båten var i mörkret och vågorna. Tungt. Så fruktansvärt tungt.
Tre små semesterveckor är förbi nu. Tacksam för dem. Det har varit fint och innehållsrikt utan att vara storslaget. Som vanligt var planerna och den optimistiska tidsuppfattning om allt vi ville göra inte i linje med verkligheten men det är så det är. Alltid. Nöjda ändå såklart, med det allra mesta.
