Trendspaning
Oktobermorgonens dova ljus, duggregnet som lättar, färgerna och de milda graderna. Stillheten och den avvaktade tystnaden. Behagligt är det första känslan som kommer över mig på promenaden tillsammans med cockertjejerna. Till och med cockertjejerna är behagliga, inlindade i duggregnet och den dova höstkänslan kikar de på mig med pigga ögon och glad svansar. Så fint vi har det tänker jag. Vilken ynnest att jobba som jag gör och kunna starta varje dag så här. Tacksam ut i fingerspetsarna. Över möjligheten, över en kropp som fungerar och tar mig framåt, över hundarna och över slottet där vi bor. Och allt egentligen. Precis allt.
Sätter mig vid datorn med 2026 års kalender framför mig. Kursdatum ska bokas in och planeras. Nästan galet att planera ett halvt år framöver. Det är inte riktigt jag egentligen men jag har ändå funnit att det nödvändigt och faktiskt välgörande med framförhållningen. Planeringen är rolig med, jag klurar på kursupplägg, inriktning och korta kurser och kurser över tid och sådana saker. Utvärderar det här jobbåret så här långt och försöker med vägledning av det styra upp kommande års upplägg på bästa sätt. Precis som i hundträningen tänker jag att jag inte ska ändra mer än nödvändigt, bara justera de små delarna som behövs för att möjligen göra arbetslivet ännu bättre för mig och utbudet ännu bättre för kursdeltagarna, men absolut inte ändra enbart för ändrandets skull. Det som är stabilt kan få fortsätta var stabilt och gå kvar i samma hjulspår. Tryggt och bekvämt bör inte underskattas och det behöver inte vara fel för nytänk behövs inte hela tiden. Inte i allt.
Jag funderar över trenden i samhället och hur vår lediga tid spenderas med, hur det verkar gå allt mer från aktiviteter till känsla och upplevelse. Lite av soft & slow. Jag har trendspanat lite och undrar om vi inte behöver lite av det inom min nisch av hundträningen med. Många verkar söka det, drar sig lite ifrån tävlandet och prestationskraven som ökat allt mer de senaste åren. Vill hitta tillbaka till känslan av samvaro och avkoppling tillsammans med hunden och hundvännerna. Utan att ge avkall på genomtänkt och medveten träning för all del. Men en mjukare väg liksom. Soft & slow training eller vad det skulle kunna kallas. Inte så inriktat på prestation och placeringar. Småskaligt istället för storskaligt. Mjukt som i mjuka värden runt träningen och samvaron tänker jag, jag menar inte mjukt på sådant vis som “force free training” utan mer av en soft tillvaro tillsammans med hundarna. Där träningen får ta den tid den behöver och vi hinner uppleva och känna varje framsteg. För ibland verkar det så bråttom framåt mot målet och känslan av segern att vi glömmer bort att känna in på vägen dit. Missar stunderna av lycka. Jag diskuterade det med en hundkompis för ett tag sedan, det där att ingenting som inte är ett toppresultat verkar räknas. Hennes uppfattning var, och är, att det är elitklassen som gäller och att proven i de olika klasserna på vägen dit är enbart transportsträckor. Hon vill ha dem avklarade så fort som möjligt och startar därför sin hundar tidigt, och ofta om det behövs. Hennes tankar och mål är inte helt i linje med mina kan jag säga, snarare tvärtom. Men man behöver såklart inte tycka eller gilla lika. Den där “soft & slow” trenden är definitivt inget för henne men mig passar den bra känner jag. Tur det finns möjlighet att välja tänker jag medan jag fördjupar mig lite till i trendspaningen.
Så blev det kväll. Mörkt utanför fönsterrutorna. Jag tar in hundarna för kvällen, de dräller in över tröskeln, slänger sig ner i biaböddarna och rullar ihop sig i lämpliga högar tätt intill varandra, suckar och pustar lite men kommer snabbt till ro. Alla utom de tre lite äldre grabbarna, de som är gamla nog att förstå vad det handlar om, för de har lite att stå i med att kolla upp alla dofter på golvet där Lyra varit. Höglöpet har nog peakat tror jag men intresset hos grabbarna är fortfarande stort. De hoppas nog helt in i de sista skälvande höglöpstimmarna. Förgäves.
