Två gånger excellent
Kvällarna mörknar medan syrsorna spelar och myrorna svärmar i stora sjok övre utvalda platser. Det är en liten förändring i luften , något lite friskare som gör att det känns att augusti är här. Övergången från juli till augusti gick ändå rätt smärtfritt tycker jag även om jag alltid drabbas av lite “skynda dig älskade skynda att älska snart är den blommande sommaren slut” känsla.
Augusti är otvivelaktigt sommaren sista månad och infasningen till hösten och plötsligt är det bara tjugoen dagar till andjaktspremiären. Men innan dess duvjakten för den inbitne fågeljägaren. Det är nu våra hundar och vår träning ska bekänna färg på riktigt, alla timmars och dagars förberedelser, allt från de grundläggande valpövningarna, relationsbyggandet till den mer avancerade vattenträningen och dirigeringar på långa avstånd. I drygt tjugo års tid har vi lagt de flesta av våra lediga dagar på att hjälpa till på fågeljakter tillsammans med våra hundar och satt en ära i att träna dem till väl fungerande jakthundar för ändamålet. Och vi fortsätter. För oss är både grunden och målet att träna fram hundarna till att klara alla de uppgifterna och störningar som förekommer på de större fågeljakterna. Väl fungerande jakthundar som vi också kan starta på jaktprov i olika former om och när vi så önskar. För oss känns det viktigt och självklart att bra jakthundar ska kunna starta på proven och vi kan inte tänka oss att dela upp våra hundar i begreppen praktisk jakthund och tävlingshund. Kan vi inte ta våra jakthundar på prov är det något som är fel någonstans, antingen på vår träning, hundarnas egenskaper eller rent av jaktprovens upplägg tänker jag. Med åren har vi såklart märkt att utvecklingen varit enorm, kraven på hundar och förare ökat rejält och att vissa jaktprov allt mer utvecklats till rena tävlingar. Så visst har det blivit svårare att hålla ihop alla delarna. Så har utvecklingens gång varit helt oavsett vad man tycker om det. Det är bara att gilla läget och hänga på. Träna lite till. Om man vill vara med vill säga.
En sak i det här är att verkligen tänka till ordentligt och vara uppmärksam på tydigheten i träningen. Vår tydlighet som förare alltså och verkligen se till att vara konsekvent med vad vi vill att hundarna ska utföra och hur vi förmedlar det till hundarna. Särskilt viktigt när det gäller sökarbetet där det krävs mycket av hunden. Allt från de små koncentrerade söken efter en skadskjuten fågel vid en ganska exakt nedslagsplats(närsök) till det fria söket över större områden där hunden behöver ta för sig till eftersöken med bössan i vegetationen i vasskanterna där de behöver söka framför oss när vi är i rörelse. Alla de sökformerna kräver, förutom en stark men följsam hund, precision i sitt utförande. Hundarna måste kunna växla mellan de olika sökuppgifterna utan att bli för självständiga i letandet och vi måste kunna förmedla till hundarna hur de ska jobba utan att få dem osjälvständiga. De behöver verkligen klara den växlingen, den emellan självständighet i sökarbetet och vara fullt styrbara när det behövs. Svårigheten med det säger sig självt. Det är rätt klurigt redan på grundnivå, alltså i den förberedande träningen. Det är svårt att hålla balansen styrt och självständigt arbete och ofta vippar det över åt ena eller andra hållet. Givetvis handlar det mycket om hundens egenskaper och om den är mer åt det självständiga hållet eller det följsamma men det handlar också mycket om oss och hur vi tränar hundarna. Vad vi låter dem bli bra på helt enkelt. Med avsikt eller inte. Generellt skulle man kunna säga att förare som är mer tydligt inriktade på tävlingar har svårare att släppa taget om kontrollen och låta hunden jobba självständighet i sökarbete vilket ibland kostar lite vad gäller uthållighet och engagemang i letandet medan förare som inte är så tävlings och prov intresserad ramlar över åt andra hållet. De får ofta starka sökhundar som med stort engagemang sköter uppgifterna utmärkt på egen hand men i gengäld blir hundarna svåra att påverka när det behövs. Det mest idealiska är såklart någonsin lagom mitt emellan. Lite beroende på ändamål förstås. En del av de olika egenskaperna(och träningen av dem) kontrolleras på b-proven. Bland annat.
Med dryga fjorton dagar kvar till fågeljaktspremiären fanns fortfarande ett visst utrymme för provstarter och jag hade turen att komma med på nybörjkarklassprovet med båda med båda min anmälda hundar. Det vill säga Pal och Besta. Nog för att provet var en bit bort, i Fleninge närmare bestämt men tre timmars resa är absolut görbart när det är semesterledigt och vi dessutom har en exklusiv nomadbil att köra. En nästan självkörande besynnerligt nog. Ganska snabb är den med men framförallt kom vi upp i tid nästan mitt i natten och kom således fram i bra tid innan samling. Skönt. Något av det värre sakerna jag vet med jaktprovsstarter är att komma med andan i halsen till en start. Nu blev det inte så. Ssrk södra hade fått till ett riktigt fint nybörjarprov med bekvämligheten att parkera bilen alldeles intill provplatsen och tillgång till toaletter och fika för den som önskade. Sannerligen inget man blir bortskämd med på b-prov som mer har en tendens att vara i skogen mitt ingenstans helt i avsaknad av fler bekvämligheter än det skogen och avskildheten ger. Det går såklart alldeles utmärkt det med och dagen idag får ses om lite extra lyx som tacksamt togs emot.
Pal gick ut med startnummer två och Besta med nummer sex. Vädret var som vädret varit de senaste dagarna hos oss. Lite oberäkneligt, hög luftfuktighet, ordentligt varmt och helt i avsaknad av vind. Åtminstone på morgonen och förmiddagen. De kunde varit betydligt sämre för ut över havet mullrade åskan men den höll sig kvar där som tur var. Båda hundarna jobbade på bra i åskvärmen och gjorde vad jag hoppades på och jag lyckades hålla nerver och koncentration tillräckligt i schack. Pal löste provet på en unghunds lite orutinerade vis och Besta med en lite mer rutinerad hunds säkerhet. Hon satte rent av (i stort sett) inte en enda tass fel. Pal var inte långt efter men han missade lite på en av de korta landmarkeringarna och var orutinerat något onödigt yvig i söket med sina snabba ben och höga energi. Men räckte gjorde det. Båda hundarna belönade med varsitt excellent och därmed var både första och sista starten i klassen gjord för dem. Lätt hemresa lite senare med andra ord. Med båda den bekväma nomadbilen, bästa sällskapet och två excellent i bagaget. Man tackar.
Och alldeles särskilt tackar vi såklart ssrk södra med provledningen och alla funktionärer samt domare Maria Björklund. Ett riktigt fint prov och supertrevligt bemötande.
