Ur huvudet in i kroppen

Aprilväder. Omväxlande sol, vind, regn och hagel. Borta är de ljumma vårvindar, solen och mina ideala sexton grader. Vi är tillbaka på åtta som känns som fem och mössa och vantar åker fram igen. Glad att jag tog tjocka jackan på jobbet igår. Idag ser det lugnare ut, en klarblå himmel och sol möter mig i morgonkylan. Jag tar vägen om badrummet med valpen dansande runt fötterna och klär på mig ett ansikte och kryddar med ett leende framför spegeln. En ny dag. I stora drag ledig och fri.

Jag leker lite med min valp innan det är dags för att kliva in i mitt andra liv för några timmar och lämna över valpen till slottsherren. Tweed är verkligen en gullig valp. Gullig och intensiv, och vad annat är att vänta av en fjortonveckors valp. Han är spontan i mycket märker jag. Apporteringen bland annat. Hans intresse där är helt klass med våra retrievervalpar i samma ålder. Så vi ”tränar” lite apportering på dagarna. Inte mycket men något. Jag gör vårt klassiska med att sitta på golvet eller på backen i trädgården och rulla eller kasta en tennisboll framför honom medan jag har honom i famnen. Har utökat lite nu, avståndet till bollens landning och tiden han får vänta innan jag släpper iväg. Inomhus sitter han i stort sett själv nu men ute där det är lite mer spännande håller jag fortsatt i honom när jag kastar iväg bollen. I går hamnade en bolls nedslag dolt för honom och han fick leta länge innan han hittade den. Längre än vad som var min avsikt. Jag fick se lite av uthålligheten där, på vilken nivå den är i den här åldern. Hos honom. Uthålligheten är såklart kopplat till jaktlusten och föremålsintresset med. Eftersom han redan har stort intresse för bollen och jaktlust stor nog att kämpa för att få fatt i bollen kommer uthålligheten med som en följd av det. Det kan se väldigt olika ut med den saken hos valpar och det är såklart för tidigt att såga något om framtiden egentligen men jag kan sträcka mig till att säga att jag gillar det jag ser och att apporteringen inte borde bli några bekymmer med Tweed. Han har fått träffa på upptinat kallvilt för första gången med. Inte med planerad avsikt utan mer så som det brukar bli för våra valpar då jag plockar fram vilt ut frysen för kursändamål. Det blir blir ett naturligt inslag för våra valpar att vara med och plocka fram ur frysen kolla upp vilten lite. Tweed tyckte det var superspännande med fåglarna. Lite läskigt men väldigt intressant och efter en kort stund var det läskiga förbi och det var bara intressant. Så pass att han själv tog trappan tillbaka upp på övervåningen in i skrubben för att undersöka dem mer. Nu har jag flyttat ner dem för vidare upptining och packning och han har följt det hela med stort intresse. Kul att se de medfödda anlagen och intressområdena för fågelhundar. Hos Tweed är det tydligt i alla fall, att intresset får fågelvittringen sitter i generna.

Medfödda anlag och rasspecifika egenskaper är viktiga delar för utbildningen av hundar för ändamålet. Det går så mycket lättare om de ligger rätt. Ger en bra grund oh rätt förutsättningar för vidare träning och utbildning mot målet. Att ha redskapen om hur träningen kan byggas upp och utvecklas är också bra. Nödvändigt till och med. Det finns mycket att hämta här, många bra tankar och teorier och mängder av verktyg att använda sig av. Vetenskap och forskning i all ära, teoretiskt kunskap om hur och varför är alla viktiga delar i allt vi sysslar med. Men. Den praktiska kunskapen, erfarenheten och hantverkets om sitter i händer och känsla efter mängder av timmars utövande väger tungt. Sådant som inte går att skaffa sig från pappret utan infinner sig i själva utförandet. I görandet. Det spelar ingen vill vilket område det handlar, det gäller i allt tänker jag även om jag såklart osökt för tankarna till hundträning. Det gör det lite svårt bland för många hundförare blir otåliga och vill få det att fungera direkt, helst redan med första hunden. Vilket inte är helt realistiskt eftersom erfarenheten saknas och handlaget därför inte är utvecklat. Mycket går att läsa sig till, lära genom att se filmklipp eller erfarna hundförare i verkligheten. Men inte allt. Själva görandet tillsammans med hunden är en väsentlig del kunskapen. Som människor har vi också olika förutsättningar och fallenhet för att lära oss olika saker. Till en vis del handlar det om medfödda anlag här med tänker jag, för olika saker. För en del kommer språket med hundar naturligt medan andra behöver mer tid och övning för att lära och hamna rätt i kommunikationen. Ibland upplever jag att det tänks för mycket, det analyseras och funderas mer än det ”görs” och det är lätt att fastna där. Hundförare behöver ur huvudet in i kroppen och vidare till hunden och våga pröva. För att få erfarenheten och känslan för hantverket.