Mörka kvällars tystnad och lugn. Det är mysigt så här inledningsvis. Alldeles särskilt när regnet smattrar mot rutorna och jag vilar blicken mot det levande ljusets stilla brinnande låga.
Slottsherren sitter på golvet med Wirre som torkar tassen efter kvällens sårvård innan nytt bandage ska lindas på. Också det är lite mysigt, absolut inte sår och skador såklart men närheten som uppkommer när hundpatienten pysslas om. Wirre gör som våra hundar brukar göra när det krävs sårvård eller omplåstring, han blir helt passiv och alldeles stilla. Överlämnar sig och förlitar sig på oss. Vilket förtroende vi få,r och troligen då också ger tillbaka. Han låter sig hanteras utan att ens lyfta huvudet från täcket, det rycker lite lätt i benet med den onda tassen när jag tvättar rent. Det är det enda. Sedan ligger han blickstilla med huvudet i slottsherren knä i en kvart medan såret tassen torkar och lika stilla sedan när nytt bandage rullas på. I kväll blir det ett extra plåster på ett skav och rött bandage istället för blått. Lite variation skadar aldrig. När det är klart väcker vi honom, ger honom några godbitar och klappar om honom innan han studsar upp och allt nästan är som vanligt igen.
När sårvården är klar får Tweed komma in igen med. Han får vänta i hundrummet medan vi håller på för att ha honom med bland gasbindor, saxar och bandagerullar är inte att rekommendera. Det är väldigt många meter gasbinda på en rulle. Ifall ni inet visste.
Det är viktigt att kunna koppla av tillsammans. Hitta lugnet. Finns såklart betydligt trevligare sätt att göra det på än genom hantera skador men jag skulle vill säga att vi är rätt bra på det även utan dem. Skadorna alltås. Speciellt slottsherren, jag har lite för många myror i brallan och aning för hög aktivitetsnivå så jag jobbar ständigt med att bli bättre på det. Många hundförare skulle behöva gör det med, mer avkoppling, ro och andningstekniker. Bli mer medvetna om sig själva i den delen av träning som ibland kallas passivitetsträning. Alla de stunder då ett hundekipage ska vänta på sin tur, vänta på att fåglar flyger in på jakten, vänta på att få börja apportera , vänta innan en provstart. Och så vidare. Jag möter alldeles för många spända människor som inte kan det men likväl förväntar sig att hunden ska klara av det. Människor med högt uppdragna axlar, spända käkar och tampande fötter. Även i själva apporteringsarbete dyker det upp, efter en stoppsignal när hunden ska dirigeras vidare till exempel, föraren med framåtlutad kropp och tyngden på tårna tänker sig att hunden ska sitta avslappnat med bakåtlutning i lugn för att invänta nästa kommando. Hur ska det kunna gå när allt son signaleras är att läget är bråttom och spänt och tryckande. undrar jag. Jag är rätt upptagen av det, av att förmedla lugn och behärskning och att få förarna att förstå att väldigt stor del av hundens iver och situationsskapad stress beror på dem själva. På att de inte är avslappnade.
Ett sätt att komma åt det är att bli medveten om det och göra något åt sig själv. Träna lite passivitet till exempel, stå i kö och andas, vänta på din tur utan att göra något medan du väntar. Inte ta fram mobilen för att aktivera dig själv, inte trampa runt och göra apporteringsövningar, närsök eller inkallning medan du väntar på din tur. Ta vara på tillfället istället, sätt dig på en sten för dig själv eller tillsammans med andra. Prata, fika, klappa eller vad som helst passivt och lugnande men gör inget som höjer aktivitetsnivån. Fika kan vara ett gränsfall där för somliga labradorer har gräsligt svårt att vara med och fika utan att varva upp även om föraren varvar ner av fikandet. Blir det så får du lära hunden ett parkeringskommando istället. En fäll att ligga på med ett ”gå och lägg dig kommando” hämta från vardagen kanske.
För övrigt skulle jag vilja skicka många av mina kursdeltagare på kurs i andningsteknik, yoga eller meditation. För att medvetandegöra vad de kan påverka hos sig själva, bli tydligare över den delen och förstå kopplingen till hundens aktivitetsnivå och agerande. Det finns undantag förstås, hundförare som är så lugna i sig själva att de får hundarna för avkopplade, nästan avstängda. Därför att det ligger så naturligt i de förarna att forma åt det hållet. Då får det blir en kurs i lek och aktivitet istället för att väga upp. Eller en danskurs kanske, för att släppa loss och lyfta. Vårt kroppsspråk bör användas åt alla håll och det behövs för det språket förstår hundarna allra bäst.

