Vi växer med uppgiften
Det är många jaktdagar för oss och hundarna nu. Hela hösten fram till mitten av november rullar det på. Vi är priviligierade på det området(på många andra områden med faktiskt), har möjlighet att styra arbete och annat för att få loss dagar till jaktuppdrag tillsammans med hundarna. Ändå är jag lite klädsamt avundsjuk på de vännerna som är lite nya i jakten, de som inte hållit på så länge och som är i det läget då allt är nytt och spännande. För det går inte att undvika att de kryper in ett visst mått av slentrian när man hållit på med något länge på ungefär samma sätt. Fast med slentrianen kommer förstås trygghet av en sådan sort som gör att man är bekväm in situationen, slipper fjärilarna i magen och inte känner att allt är så himla viktigt och avgörande vilket kan var rätt skönt. Fåglarna är alltid viktiga förstå, jaktetiken och anledningen till att vi finns där med hundarna. Hundarna måste var tillräckligt utbildade för att klara uppgiften, fåglarna måste bärgas fort och det duger inte med för mycket osäkerhet kring det. Det är vågskål hela tiden, att hålla sig själv och hunden i ”the flowchannel” och hamna på en lagom utvecklande och balanserad nivå inte bara i träningen utan också i skarpt läge. Jaktdagarna blir utmanande på så vis att det alltid dyker upp nya situationer med, vinden vänder, fåglarna flyger inte som förutsatt och gå ner på mer eller mindre omöjliga platser. Själv ska man försöka hinna med och markera det som fälls och inte tappa blicken från de träffade fåglarna som glider iväg långt bort. Ibland riktigt långt bort.
Jag hade några sådana fåglar där jag stod med Besta och Pal sist. Praktikanten Pal är med på varje jakt nu, det är också en förmån jag har och en möjlighet, att kunna låta den yngre hunden sitta med och skickas på lämpliga fåglar medan den lite äldre (i det här fallet inte så väldigt mycket äldre) står för tryggheten och stabilitet på de svårare fåglarna och för ett större antal apporter. Visst hade det varit fint att ägna sig fullt ut åt praktikanten och gå själv med bara honom men det går inte riktigt ihop med det jaktetiska och jobbet som behöver göras. Sådana tillfällen får vänta till tackjaktsdagarna. Genom att ha en ung, ny hund med, in i jakten under säsongen blir det också en rejäl inspirationskick för mig. En av anledningarna att jag aldrig tröttnar på hundträning är väl just den att varje ny hund är en ny individ som ger mig nya utmaningar och insikter. Med en unghund går utveckling också i raska steg framåt vilket håller inspirations nivån och motivationen hög. Min alltså.
Sist hade jag turen att få några riktigt kluriga fåglar till hundarna. Kan man säga så förresten, kan det vara tur? Snarare otur för framför allt fågeln som inte fick en dödande träff och skytten som bara fick till en halvbra träff. Hur som helst blev det bra utmaningar för hundarna och Pal fick med sig enormt bra erfarenheter flera steg upp på utbildningsskalan. En riktigt svår fågel långt ner i en tät skogsbevuxen ravin bland annat. Jag gick så långt ner jag kunde komma men det fattades ändå ett rejält avstånd till platsen där jag bedömde att den skadade fågeln seglat ner. Besta fick jobba förts men fann den inte trots ihärdigt letande. Jag tyckte inte det fanns så mycket att förlora så jag skickade Pal. Han är stark och har bra tryck ut på avstånd så jag tyckte det var värt en chansning. Eftersom fågeln behövde in. Efter ett par minuter kom han tillbaka, med anden. Jubel! Det var verkligen en sådan fågel som det behövdes en hund till, en fågel jag aldrig hade kunnat hitta utan en hunds hjälp hur väl jag än markerat det ungefärliga nedslaget. Vi senare tillfälle fick han också två dirigeringar under pågående jakt som han löste i samarbete med mig om än något yvigt. Men vi lyckades, han lyckades. Ibland måste man våga chansa lite tänker jag och hade det inte fungerat så fanns ju Besta på plats som backup. Hon gjorde också några riktigt bra arbeten, bland annat en lååång markerad skadskjuten fågel som gick ner i det höga täta rörflenet och ett starkt eftersök där hon kämpade länge och uthålligt i vassen. Hon är på väg att utvecklas till en riktigt pålitlig jakthund och arbetskamrat
När jag står där och ser det förträffliga hundarna gör önskar jag lite tyst att någon annan också hade sett det. Det är roligt att kunna dela det helt enkelt och till skillnad från på jaktprov när hundarnas jobb dokumenteras och återges i text och meriter i protokoll blir det jaktliga tillfällen enbart bilder på näthinnan och minnet för mig själv. Ibland hinner jag se när någon annans hund gör riktiga ”rysarapporter” och ibland ser andra mina hundar och vi kan glädjas med varandra men oftast är var och en i sin egen bubbla och hinner inte se och uppfatta så mycket av det som sker runt omkring. Det är absolut inte på något sätt sämre för det, det är mer bara att alla timmars träning, hundarnas egenskaper och framgång inte syns ”på papper”. Inte alla missar man gör heller för all del så det kanske väger upp i och för sig. Somliga saker vill man kan helst inte ha nedskrivet i ett protokoll. Men ändå. Det är fint att få dela det där hundarna gör som man blir extra glad över med någon annan. Allra helst någon annan som förstår.
Medan jag funderar vidare kring de senaste dagarnas jakter får hundarna varsin stor morot att gnaga på. Morötter är bra. Hundarna gillar dem, de lägger inte på sig i vikt av dem, de ger lite tuggymnastik och sysselsättning och säljs till bra pris nu på hösten. De smaskar och äter nästan lite hysteriskt och morotsbitarna far över golvet. Vi tycker det är lite gulligt ned smaskandet och skrattar lite åt Wirre när han tuggar intensivs och högljutt smaskande med morotsbitar hängande i mungiporna. Samma smaskande hade retat mig till tusen om det kommit från en människa, då hade det inte varit gulligt någonstans utan irriterande och störande. Lite märkligt hur det ljudet förvandlas till gulligt och trivsamt när det handlar om hundar eller andra djur men blir hemskt störande när det gäller oss tvåbenta
