Väderomslag och alldeles kolsvart utanför fönstret nu när rimfrosten försvunnit. jag gnäller lite över vädret, över blåsten som väntar och kallt regn på tvären. Jag kan unna mig det i min lyxtillvaro för jag har inte så mycket annat att gnälla över. Jag kan inte ens komma på något fast jag tänker efter ordentligt. Oförskämt bra har jag det, på alla plan. Jag väntar på att de kolsvarta ska ge vika en smula innan jag går ut, jag kan unna mig det med för mitt schema är inte så snävt och trångt som många andras. Här finns tid och utrymme för flexibilitet, jag väljer själv när jag kliver upp, när jag börjar jobba och i vilken ordning jag gör saker och ting under dagen. Jag har ingen som pressar mig, inga tider som jagar mig, inga trafikstockninar att ta hänsyn till och inget pendelavstånd till jobbet. Det är vädret bara, den enda faktorn jag inte riktigt kan styra över i min arbetssituation. Vädret får jag dras med och det gör jag så gärna.
Jag får dras lite med Lass med. Fast Lass tillhör mer fritiden än jobbet troligen även om allt flyter ihop en aning. Jag dras gärna med henne med såklart även om jag var nära att kasta in handduken efter veckans återbesök av hennes monstertendens. Återhämtad och med nyrepat mod efter en konsultation med en god vän är jag dock på banan igen. Jag ska ta striden och gå segrande ur den. På ett eller annat sätt ska det gå. Det finns inget annat alternativ. Men just nu är det lugnt för sedan händelsen har jag varit på tårna och hon väldigt from. Nära på älskvärd till och med. Jag ser ett tydligt samband här. Till det vet de hur de ska bete sig de där små cockrarna och hon verkar ha full koll på när det är dags att slå på charmoffensiven igen. Hon har varit så gullig och rar ett par dagar att jag nästan låtit mig övermannas. Igen. I helgen hoppas jag få tillfälle till ett utmanade träningspass med henne, jag har laddat för det och ser fram emot det men jag kommer förmodligen svära högt när jag far fram över halvfrusen mark efter den svarta missilen samtidigt som hela mitt känsloregister kommer spelas upp när jag slits emellan hopp och förtvivlan medan den gulliga cockern fortsatt bara tycker vi har en hejdlöst rolig dag på jobbet. Det är fint att ha hejdlöst roligt på jobbet, det vill jag verkligen att hon ska ha men jag vill att vi ska vara två om det, och att hon ska tycka det är hejdlöst roligt att jobba tillsammans med mig. Det är det vi ska träna på i helgen. Wish me luck.
Wirre gnager benknota nu, han sliter och tar i och gnager för allt vad han är värd. Han är ”ekorrsmart” med, håller fast benknotan med framtassarna eller står upp och låser fast den med ena tassen så han kommer åt att gnaga ordentligt. Slottsherren fick gå ut och hämta en till honom i butiken för den hårda plastkanten på en av liggbaljorna låg riktigt illa till. Jag tycker det skulle vara omöjligt att bita sönder den hårda plasten i småbitar men det är det inte hälsar Wirre. Han är så mycket unghund nu. Urgullig, charmig, burdus och påhittig men mjuk och fin inuti. Han är den mest sociala av våra labrador och han umgås gärna, de senaste dagarna har han haft lite att stå i med det hundrastgården ligger i direkt anslutning till den nya carporten dör snickarna hållit igång. Dr har ha stått på bakbenen vid staketet och följt arbetet med stort intresse, ibland har han fått en klapp eller två och vart mycket nöjd med det medan Lillie avvaktande stått tre meter bakom med rottweilerskallet på lut ifall det skulle behövas. Wirre verkar överhuvudtaget inte första vad hon oroar sig för, han gillar människor. Han påverkas inte av Lillies tveksamhet, däremot verkar hon påverkas av hans nyfikenhet och det är ju enbart positivt såklart.
Carporten är klar nu, carporten som blev en mindre maskinhall, snickarna har packat ihop och avslutat-återstår för oss att spika fast alla panel och måla den till våren. Det köänns helt överkomligt att vo gör den delen av jibbet själva men det lär ge en del träninsvärk och kanske en blå tumme eller två för det är en sanslöst stor mängd spik som ligger och väntar på oss(läs slottsherren).
I

