“Words mean more than what is set down on paper. It takes the human voice to infuse them with deeper meaning.”

— Maya Angelou

Ikväll är vädert lagom med en tröja och fårskinnsfällar i utestolarna. Jag landar på altanen efter ett dygn i mitt andra liv. Intensivt, gulligt och tröttande. Det gulliga överväger. Nedvarvning i tystnaden nu, försöker hitta tillbaka till semesterkänslan, så tyst det blir när en sex månaders cockervalp härjar runt bland flocken på altanen. Och nedanför den för vi har inga altanregler för valpar deras första sommar och altansäsong. De reglerna kommer först lite senare så alla vuxna hundar vet vad som gäller med det osynliga staketet emellan trädäck och gräsmatta. Vi upplever ingen konflikt i det, att valparna får fria tyglar första året och efter det lära sig reglerna. På ett sätt kanske det hade varit lättare om de aldrig någonsin fått kliva över gränsen ner på gräset från altanen för då hade de inte vetat något annat. Jag förstår dem som resonerar så. Men lättare för vem tänker jag, och hur skulle första altansäsongen lösts? LIte knepigt hade det blivit för vi vill inte sätta regler och förbud för små valpar. Det blir så mycket allvar tids nog ändå. Samma med glada hoppande valpar, vi vill ha det öppna, sociala och kontaktsökande i våra hundar så det känns fel att bromsa dem i det som små. Vi låter valpar och unga komma upp i famnen, kliva upp mot oss med apporten i munnen, och vill de göra detsamma med gäster vi har ser vi det som ett sundhetstecken. Självklart tar vi hänsyn till gästerna med, lite i alla fall, har vi sådana som inte gillar hundar eller är obekväma med hoppande valpar får valpen vara med de vuxna hundarna i hundavdelningen. Men vi sätter inte regler i uppförande för småvalparna. Längre fram när de börjar bli vuxna och vi känner varandra väl styr vi upp det med lydnad och tar kontroll över hoppandet. Vi ser inte något bekymmer med det heller även om det skulle kunna tolkas som dubbla budskap eller aningen dubbelmoral. Man måste få vara liten innan man ska bli stor.

När man blivit gammal däremot, då löses reglerna upp igen. Så har vi det här, så Lakrits har fri lejd från altanen och kan undersöka gräsmattan och slottsparken bäst han vill om kvällarna nu. Ålderspensionär fullt ut ska man väl också få vara och när man är drygt tolv år får man gör det som passar än. Mest hela tiden. När jag inte var hemma i går kväll hade Lakrits suttit på altanen och tittat in genom altandörren, som om han undrade var jag var och nr jag skulle komma ut. Nu ikväll gjorde han likadant fast jag var hemma och redan satt i stolen på altanen. Jag avbröt honom i tittandet genom att peta på honom och säga att jag redan sitter här, han blev så glad då, i hela kroppen, så lycklig över att hitta mig och över klapparna och närvaron. Förvirringen. Så charmigt och samtidigt sorgligt. Underbara gamla hund.

Semester ger så många möjligheter. Tid för träning med slottsherren och hundarna till exempel. Så vi gör det, delar hundarna i grupper och tränar olika pass och ibland alla tillsammans. Både Besta och Pal är i en så träningsbar och bra ålder så det är extra kul att hålla på med dem. Besta på väg in i någon sorts stabilitet som kommer med åldern och Pal med en stabil utbildningskurva på väg uppåt och framåt. Men ibland tvivlar jag lite såklart, det hör väl till förmodar jag. Han och jag är också på en sådan plats i utvecklingen där det lite grann planar ut nu och jag ska hitta balansen i övningarna och inte glömma att han fortfarande är väldigt ung. Det vill alltid köra ihop sig lite i den fasen tycker jag, jag kan bli lite otåligt och tycka att hunden kan(bör kunna) mer än vad den kanske gör i den åldern. Grundträningen är mestadels på plats men erfarenheten saknas. Av förklarliga skäl. Jag vet att tid och mer träning är den enda medicinen mot det men ändå blir jag otålig. Orättvis med ibland. Och besviken på mig själv när jag blir det.

Pal trycker sig mot mig nu när jag skriver. Han vet inte hur väl han vill och hur nära han vill vara. Eller just det vet han nog egentligen för han hade säkert klivit upp i mitt knä och lagt hakan mot min axel om jag bjudit in. Men det gör jag inte nu eftersom jag skriver så han får nöja sig med att sitta tätt intill men hakan på mitt lår. Besta sitter strax intill men Tweed har fullt upp med att bränna energi genom att leka med Wirre och dra små rallysvängar i åttor upp och ner för altanen. Söta valp. Precis som Lyra gjorde när hon var liten.