Yesterday is history. Tomorrow is a mystery. Today is at gift
Det är allvarligt läge nu. Med klimatet och bränderna i Spanien och Frankrike. Tvåhundratusen evakuerade i Frankrike och bränder som slukar allt i sin närvaro helt utom kontroll. På andra håll är det krig. Jag skäms nästan lite när jag går ut på mina lediga semesterdagar och inte tänker på något annat än den pågående hundträningen, vad vi ska åka på för utflykt och om jag ska unna mig ett glas vin till maten. Isolerad i min lilla värld. Långt från eländet. Nödvändigt ändå.
Vi gick i regnet i går kväll, ett varv runt gärdet med den numera något decimerade flocken minus Tweed som fick stanna hemma. Regnkläder och blåst, och visst gnällde vi en aning över vädret. Över det tråkigt med regnet och de svala sexton graderna som jag för tillfället glömt att det råkar vara min ideal temperatur. Just nu vill jag helst ha tjugoen, med uppehåll och solinslag. Men så kom jag att tänka på vintern, det knappa halvåret vi har att ta oss igenom. Mörkret. På kvällspromenader med pannlampa och vantar. Only way out is through!! I jämförelse är ljus och sexton grader ofantligt skönt. Så vi passade på att njuta lite extra av att kunna ta en kvällsrastningsrunda utan mörker och kyla. I kontrast till Frankrikes hetta ter sig sexton svala och regnstänk också helt underbart. Tacksam för det man har var det inte att förglömma.
Tidigare under dagen blev det träning igen. Hundträning. Slottsherren satte upp några multilauncher för en minidrive i kombination med några dolda utlagda områden och medan han gjorde det värmde Korp och Pal upp med memorieområden och långa ”ägg”markeringar med apportkastare på fältet där dräneringen pågår. Det blir till lite extra störning med jordhögar, små diken och maskiner som kör lite fram och tillbaka. Över ett av våra områden med dummie vid ett tillfälle med. Fältet är stort så det fanns gott om plats ändå och dummiesarna överlevde. Som vi konstaterat och sagt till varandra flera gånger förut så förvånar det oss att de här två grabbarna är så lika i sin framtoning i så många avseenden. Skulle kunna tro att de är kullsyskon emellanåt, om det inte vore för att en är svart och korthårig och den andra gyllene och långhårig.
Jag fick till några fina samarbetslösningar med Pal, där vi kommunicerade fint på långt avstånd och gemensamt löste en klurig äggmarkering med fördröjning bland annat. Mot slutet körde det ihop sig lite mer med ett dolt vänsterslag över krondiket där han visste om en punkt rakt bakom fast längre bort. Här fick vi gå tillbaka nästan till första unghundsstadiet för att lösa upp det. Svårt hälsar han, jättesvårt. Det ska vi träna mer på när han vilat lite och är pigg och fräsch i kropp och knopp. Nu med ledigheten har det blivit rätt mycket träning så en vilodag är nog inte fel. Nästa träningspass ska också vara mer åt det självständiga hållet för vi har vippat lite väl långt över på det styrbara de senaste dagarna. Han behöver få släppa loss lite. Utan min inblandning.
Igår läste jag att en av mina favorit författare gått bort. Gerda Antti. Det hade hon gjort redan i mars men jag har uppenbart missat det. Nittiosex är gammal. Hon skrev in i det sista sägs det. Gav fortfarande ut böcker och texter över nittio år gammal. Hon har skrivit mycket om det vanliga vardagliga, människor och det lilla livet och jag har älskat att läsa om det. Människorna, fåren, viljan och den inneboende med väl dolda styrkan. Om att bli kvar eller bryta sig loss. Alla dessa dagar. Jag blev tipsad om hennes böcker en gång för längesedan av en person som jag inte alls var bekväm med, som kändes så olik mig på så många håll men som uppenbart hade, och har förmodligen fortfarande har, god människokännedom för hon såg uppenbart att något inom mig skulle uppskatta Gerda Anttis böcker. Det var så hon sa det med; ”jag tror du skulle gilla Gerda Anttis böcker, min uppfattning är att hennes skildringar skulle passa dig”. Tänk så rätt hon hade och vilken tur att hon sa det. För jag hade riskerat att missa oändligt mycket annars. Mycket av det som blivit jag.
