Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Det är den tiden på året nu, när hela matsalsbordet belamras med pappershögar, pärmar och små vita förrymda prickar från hålslaget. Som vanlig är jag sent ute, fixar i sista stund och försöker jobba ikapp sådant jag lagt åt sidan. Och förbannar att jag är så dålig på struktur. Men mitt i kaoset har jag märkligt nog ändå någon sorts ordning bara det att den ordningen skulle kunna vara så mycket bättre. Eftersom jag inte är så välstrukturerad i mig själv så får jag lägga en hel del tid på att tvinga mig till det. Jag måste medvetet planera det och avsätta tid för att det ska bli av. Och faktiskt går det allt bättre. Detta året SKA jag bokföra och pricka av inkommande och utgående fakturor varje vecka så jag slipper detta detektivarbetet inför bokslutet. Jag känner mig motiverad till det och jag har en plan. Måndag morgon ska vigas till detta varje vecka. Möjligen med något undantag och det nu skulle dyka upp något väldigt viktigt eller roligt en måndagmorgon. Jag funderar lite över om det finns något smidigare sätt att lösa en del av administrationen med. Kanske ett betalsystem som inte kostar skjortan. Eller en fyndig app eller något att annat käckt. Baksidan med appar och andra käcka tekniska prylar är bara att någon måste mata in informationen i dem. Jag själv är nog inte så lämpad till den uppgiften misstänker jag. Så papper och penna är nog säkraste vägen ändå.

Just nu tittar jag ut över matsalsbordet, det är ett stort bord, och alla pärmar och papper i prydliga högar och känner mig fullständigt otillräcklig. Huvudvärk och rethosta övergick i feber och värk så att ge sig in pappers och bokslutsdjungeln just nu känns övermäktigt. Så jag struntar i det, hasar ner i soffan och försöker göra ingenting och vila bort febern ur kroppen. Den härliga vintersolen lyser in och avslöjar fruktansvärt smutsiga rutor i vitrinskåpet som jag har mitt emot soffan, det gör det inte lättare att inta viloläge. Om jag skulle passa på att putsa rutorna nu när jag ändå sitter här och inte kan göra så mycket? Fast både kroppen och förståndet skriker ett bestämt nej till det. Jag ska bara sitta här i soffan och känna mig otillräcklig hela dagen. Jag behöver övning i att göra ingenting och att acceptera faktum.


Hon står där och kikar, förmodligen på hur fantastisk världen är. Den är nog det i en valps ögon. Oändlig och full med äventyr att upptäcka och utforska. Flow…in my life

Pin It on Pinterest