Born to be a star

Det är vi väl alla tänker jag. Födda till att vara stjärnor, var och en på sitt sätt en stjärna inom just sitt område. Eller faktiskt genom att bara vara sig själv. Det räcker långt. Längst till och med. När jag tittar på den gulliga labradorvalpen som är ljuvligt lillasystersöt som bara småsystrar kan vara så tänker jag såklart att hon ska bli en stjärna hon med. Hon har många talanger. Alla kanske inte är att förknippa med sådant som ger stjärnstatus förstås. Men vår stjärna kommer hon såklart att vara vilka talanger hon än har. Med valpar i sex månaders åldern brukar det mesta vara lovande. Det har inte hunnit dyka upp så mycket tokigheter än och man har kanske inte hunnit genomskåda bristerna. So far so good med andra ord. För tillfället ser tillvaron med Lillie mycket lovande ut och vi är förväntansfulla och glada över att ha henne i vår flock. Detsamma gäller med cockerkillen Lad. Han är också ett fin inslag i vår grupp och en mycket trevlig och talangfull unghund. Fast han har äntrat tonårsvärlden nu och är mer av gänglig tonårskille fullt upptagen med väldigt mycket. Det gängliga och den tiden har sin charm det med även om det tveklöst finns lättare perioder i en hunds liv. Så känner i alla fall jag som besitter äran att få umgås med tonårscockern hela dagarna och lite till.

Fast det är tyvärr inte alltid det stämmer helt bra med hundarna. Även om man gör allt man kan och gärna vill. Alla relationer fungerar inte bra, en del inte alls, och då gör man ofta klokt i att inse att man kanske inte stämmer helt överens. Att varken jag själv eller hunden kommer att leva upp till förväntningarna. Då kan hunden få bli stjärna för någon annan i ett sammanhang där den passar in och man själv kan skaffa en annan hund som passar en bättre. Win win! Det grubblas alldeles för mycket runt omplaceringar av hundar, om vad som är rätt eller fel och huruvida det är ett misslyckande och personligt nederlag eller inte. Märkligt nog konstaterar jag att det verkar mer accepterat att skiljas från sin partner än sin hund. Man ska nog akta sig för att grubbla för mycket över det och framförallt se till att sluta fundera över vad andra tycker och istället gå efter eget huvud. Vilket förhållande det än gäller. Med rätt hund på rätt plats brukar det nämligen bli riktigt bra i slutänden. För alla inblandade.

Det har varit så där soligt och vackert idag igen. Men frostigt och kallt. Jag vet inte om jag ska tycka “redan” eller “äntligen”. För som vanligt finns det två sidor av tillvaron. Det är “äntligen” på sätt och vis för blötan och leran fryser fast och underlättar en hel del när man lever i en hundflock men det är “redan” när jag tänker på hur många månader med frost och kyla vi eventuellt har framför oss. Hundarna bryr sig som vanligt i nämnvärt om vädret men de såg väldigt nöjda ut när de rullade sig i det frostiga gräset och jag tror minsann att det varit ovanligt ystra de här två frostiga dagarna. På eftermiddagen tog jag unghunden på en träningsrunda runt fälten. Unghunden var pigg och glad men underlaget ställde till det lite. Halvfrusna sönderbökade områden på fältet men ömsom is och ömsom vattenpölar gjorde inte gott för trampdynorna så vi fick välja våra linjer med omsorg. Vi gick en runda och lade ut sju olika linjer från “fel” håll, tog en promenad på det till ett annat fält, tränade lite där och gick en knapp timme senare bakvägen tillbaka till de utlagda linjerna och jobbade in dem. Sluten bestod av små kamouflerade(av smuts och slitage) apporter som det måste letas efter. Med nosen. Vid ett tillfälle kom den svarta lite snett mot målet och jag såg hur hon i en millisekund bestämde sig för att växla område och vika av mot ett annat håll. Av gammal vana trogen blåste jag ett stopp för att rädda situationen trots att det var långt avstånd och en ung hund. Unghunden stannade överraskande nog fint och tog mitt högertecken (ännu mer överraskande) och fann apporten. Jag har varit försiktig med henne med stoppet, och är så fortfarande, hon har varit och är fortfarande en mjuk hund så jag vill fortfarande i stoppa henne “i farten” utan låta henne växa i styrkan ett tag till. Men nu fick vi testat i alla fall och det gick ju bra. Det kan inte nog poängteras att alla unghundar är olika och Min är inte av den sorten som nödvändigtvis behöver kontrolleras och styras upp. Tvärtom faktiskt. Sju linjer senare gick vi hemåt i solnedgången igen. Nöjda. 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top