But now the tables have turned

Lyra är mörkrädd. Jag tror det är så det är. Hon väljer helst att stanna inne tills ljuset kommit. På kvällens rastning tvekar hon ofta i dörren men när hon märker att det inte är ett alternativ att få stanna inne trippar hon med tätt bakom fötterna. För att sedan vända och gå hem igen så fort hon gjort det hon ska. Där sitter hon sedan utanför dörren och väntar på oss. Det kan hända att hon är lite bekväm med, och hellre stannar inne för värmens skull. Hon vet ju vad hon vill den damen.

I går eftermiddag åkte hon och övriga flocken med till metropolen Nossebro för några inköp. Även om de bara åkte bil i det här fallet blev det åtminstone ett litet avbrott i mörker och vardag och hundarna gillar att få vara med. På väg genom den mörka landsbygden såg slottsherren och jag hur det lyste mysigt av adventsljusstakar och julstjärnor i husens fönster. Jag funderade över om jag hade fel i min almanacka eller hade missat något väsentligt. Advent är ju inte förrän nästa helgs söndag. Fast vid närmare eftertanke tänkte jag att det här covid året är så annorlunda och att vi behöver troligen allt ljus och mys vi bara kan få. Så i år är väl inget för tidigt. När vi var hemma igen var det så mörkt vid ytterdörren att det var svårt att hitta nyckelhålet för att låsa upp. Lite påverkade och inspirerande av vår resa tyckte slottsherren att vi skulle sätta i kontakten till ljusslingan vid dörren. Den som hängt kvar sedan förra julen. (och julen innan det) Tänk att den fungerande i år med och jag kom att tänka på att saker som är helt fel vissa perioder faktiskt blir helt rätt igen, om man bara väntar tillräckligt länge. Lite bekvämt var det med, att slingan redan satt på plats, betydligt enklare att bara stoppa i kontakten än att hämta stegen, reda ut trassel och spika klammer. Jag är nog som Lyra, en aningen bekväm ibland.

Igår strålade novembersolen över oss hela dagen och den lediga eftermiddag gav tid för unghundsträning. Ett kort pass med Min för min favorittränare blev det. Slottsherren lotsades oss genom några olika övningar och jag var stel, klumpig och fel i timingen inledningen av träningen som jag av någon anledning alltid blir när jag inte får bestämma helt själv. Ha ha. Men så lärorikt och nyttigt det är för mig att vara där på andra sidan, i elevens roll och istället för att ge, kunna ta emot instruktioner, tips och konstruktiv feedback. Med motstridiga känslor och tusen bortförklaringar och ursäkter tar det en stund innan jag hittar balansen, lyssnar ordentligt och känner samhörigheten med hunden komma på plats. Det finns så mycket att lära av varandra, genom hela livet och det är verkligen viktigt att byta roll ibland oavsett hur mycket erfarenhet man har inom området sedan tidigare.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top