Communication is the key to success

Det här är nyttigt tänker jag medan jag känner svettpärlorna samlas i pannan. Jag har kommit igång med mitt morgongymnastikprogram igen. Äntligen. Dessutom har jag utökat det med några fler tempoövningar för att få upp flåset och pulsen. Jag kan leta upp tusen ursäkter till varför det blivit ett gymnastikuppehåll sedan i somras men det är som i hundträningen. Det tjänar ingenting till med ursäkter. Inte alls. Istället är det full fokus framåt och samtidigt närvaro i varje stund som blir det viktiga. Som i hundträningen. När jag torkat svetten ur pannan känner jag mig märkbart nöjd med mig själv. Så skönt att ha kommit igång. Bara beslutet att göra det känns som en seger i sig. Och att jag sedan gjorde det blev en seger till. Framför mig ser jag en smärt och smidig kropp med som med lätthet och bra flås tar sig fram var helst jag önskar även i fortsättningen. Det är en bra målbild. För jag vill ha en stark kropp i god kondition så jag orkar hålla huvudet skärpt och sinnet fokuserat långa dagar tillsammans med mina hundar. Drömma kan man ju. Nu ska jag bara hålla i med. Fortsätta på den inslagna vägen. Jag har en förmåga att vara smått euforisk i starten av nygamla vanor men är inte alltid lika bra på uthålligheten i dem.

Då är det lite bättre med uthålligheten i hundträningen faktiskt. Riktigt bra till och med. Än har jag inte ledsnat trots många års träning, men visst finns det dippar även där. Fast det känns avlägset nu. Inspirationen blomstrar nämligen. Det går kanske inte riktigt ihop med rådande väder och snö men mycket går absolut att träna även om marken är snötäckt och kylan lite påträngande. Om man bara är lite anpassningsbar så finns det möjligheter. Med snöns hjälp fick jag till riktigt bra närsöksträning härom sist, svårighetsgraden blev precis där jag ville ha den mycket tack vare snön. Svårt men inte omöjligt och den unga svarta fick visa prov på uthållighet och långsamt letande för att få resultat. Hon letade enträget och länge utan tendens att be om hjälp så det känns som förberedelserna i tidigare träning landat riktigt bra. Enligt devisen “lär det som är svårast först” har vi tränat på just det sedan inledningen av sökträningen och det tycks, inte helt oväntat, gett det resultat jag önskar. Det är långt kvar förstås, nästan oändligt, men det i alla fall en riktigt god början. Vi jobbar vidare med grunderna i dirigeringens ädla konst med. Höger och vänster och “ut”. Sällsam är de tålmodigas långsamma väg framåt men det ger resultat. Förhoppningsvis ett bestående sådant tänker jag när jag bit för bit tränar den unga svarta hunden utan att skynda på. Lite överraskad av att hon kan och förstår när jag utmanar och testar gränserna känner jag lyckan komma på snabbvisit med allt tätare mellanrum. Vi är verkligen på väg nu. Pusselbitarna börjar fogas samman och tveklöst står vi nu inför en väldigt givande del av vår gemensamma träning. Jag tittar på slottsherren när han jobbar med småglinen med. Tittar och begrundar, ser språket växa fram emellan dem och ser hur relationen mellan husse och hundar redan finns där. Grunden är lagd, nyckeln till vidare träning, förståelse och samvaro. Kommunikation och tillit är ord som kommer över mig när jag ser dem tillsammans.

Allt det där och lite till funderar jag över när vi går tillbaka över fälten efter det avslutade träningspasset. Några rådjur spakar i snön i närheten av oss på jakt efter några gröna strån och en dovhjort passerar oss utan att lyfta blicken. Han ser trött ut. Vi möter dem lite här och var under dagarna nu, ensamma dovhjortar men sänkta huvuden och frånvarande blick. Brunsttiden och kylan på det har tagit hårt på några av dem. En ligghall med varmt strö, friskt hö och lite kraftfoder hade behövts men så fungerar det inte riktigt i det vilda. Starkast vinner och resten av klarar åtminstone förhoppningsvis livhanken. Några kommer att duka under med förstås, sådana är reglerna men det gör ont att se. Lite extra tacksamt för ett värmande hus att gå in i sparkar jag av mig stövlarna, krånglar mig ur termobyxorna och ger unghunden några godbitar innan jag sätter på vattenkokaren och väntar på en stor mugg te.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top