Communication is the key

Det är kommunikation det handlar om. I varenda relation. Nyckeln till ett tillitsfullt förhållande. Jag tänker på det när jag ser slottsherren och hans unga hundar. Jag ser det när duktiga hundförare för sina hundar på jakt, jag ser det hos hundförare och tjänstehundar, servicehundar och i vallningsarbete. Och jag ser det hos sällskapshundar i den dagliga tillvaron tillsammans med sin familj. Rak men vänlig kommunikation. Tydligt och lugnt. Mottagaren svarar ofta väldigt bra på det om den bara fått förutsättningar att lära sig lyssna till de små orden, tysta viskningar och lugna rörelser. Så vi börjar där. När de är små. Pratar med dem på hundars vis. Gullar och sätter gränser, smeker deras mjuka päls och är nära. Tar dem i famnen och borrar ner näsan i pälsen. Lägger dem på rygg i knät och fingrar på klor och trampdynor och klipper lite när det behövs. Brottas och busar. Rullar bollar på golvet och släpper iväg den ivriga valpkroppen när den stillat sig lite. Där någonstans börjar resan. Kommunikationen. När man inte har orden gemensamt så får man ta till andra språk och finna andra vägar.

Vi prövade skridskorna igår. På väg ner till dammen genom mossen kände jag gott självförtroende för skridskoåkningen trots att det var många år sedan jag hade ett par skridskor på fötterna sist. Hur svårt kan det egentligen vara? Det ser ju så enkelt ut när man ser andra åka. Jag kan berätta att det inte är det. Det är skitsvårt faktiskt, men väldigt kul. Vet inte riktigt när jag skrattade så mycket senast. Slottsherren kom fort in åkningen, inte helt oväntat, och skrinnade iväg över isen i hög fart tätt följd av Maria medan jag vilade onda fötter på trebeningen. Idag åkte vi igen och övning ger som alltid färdighet så på dagens åkning var jag ett steg närmare något som i alla fall kan liknas vid skridskoåkning även om det behöver tränas oändligt mycket mer. Med skridskor på fötterna tedde sig dammen som en mindre ocean för mig medan slottsherren behöver något betydligt större än en damm för att plats med åkningen. Vi får se om vi ger oss på en skogsjö imorgon för större utmaningar. Att åka runt, runt på en liten damm för en som behärskar det med råge är inte särskilt utmanande och blir kanske rent av tråkigt efter en stund. Jag däremot har egentligen att göra på dammen ett bra tag till.

Just det tänkte jag på när vi diskuterade unghundträning idag. Hur viktigt det är att ge de unga hundarna utmaning och inte fastna i för lätta övningar där hundarna löser uppgifterna slentrianmässigt och utan engagemang. Repetitioner i all ära men repetitioner med variation är ännu bättre. Utmaningar i lagom doser behövs för att hålla intresse och entusiasm uppe hos alla och envar. Det handlar bara om att hitta rätt nivå på utmaningen för varje individ. Inte för svårt och inte för lätt. Vilket inte alltid är så bara i och för sig. Men ändå. Man får kliva ur bekvämlighetszonen och pröva. Det blir inte fel det blir möjligen bara lite annorlunda som jag brukar säga. 

När något verkar vara för bra för att vara sant så är det också ofta det. Åtminstone när det gäller erbjudande i reklam och sådant, men med mycket annat med tror jag. Slottsherren har varit lite bekymrad över Lad de senaste dagarna, tyckt att han ätit dåligt, vilket är sant i och för sig och att han varit ovanligt lugn, vilket kanske inte är lika sant för det handlar nog mer om att slottsherren varit hemma hela dagarna och Lad har haft fullt upp med att ha koll på sin husse. Inte konstigt om han blir trött då menar jag. Så jag säger till slottsherren att skärpa sig och sluta oroa sig. För såklart är det inget som är fel med Lad.

Lad är en sån älskvärd cockerkille, mjuk och nära, så visst börjar jag fundera lite jag med. På om han är för bra för att vara sann. Innerst inne har ett litet orosfrö börjat gro hos mig med. Kanske ända att det är något som inte stämmer, för hur kan egentligen en snart niomånaders slyngel till cocker vara så bedårande, så tillgiven och så lätt att ha att göra med? Utan att något är fel menar jag. Tveksamt men förmodligen möjligt. Men så vet jag också hur det är med det där “hundögat”, det där extra sinnet man utrustas med när man lever många år tillsammans med en flock hundar. Det som gör att ens undermedvetna och intuition reagerar på varje lite förändring innan man egentligen har sett något påtagligt. Den lilla skiftningen i ett beteende eller en blick som jag är glad att jag har förmågan att uppfatta men är fruktansvärt trött på att göra eftersom det föder som mycket oro. Ofta är helt i onödan. Som tur är. Jag ska försöka stänga av djurögat nu, ta på mig ett par mörka solbrillor och luta mig tillbaka en aning. Släppa oron och istället tänka på den svarta unghundens träning tillsammans med kompisen idag och hennes utveckling. De fina skicken, prydliga stoppet och trycket under tassarna på linjerna. Men jag borde kanske tänka lite mer över fotgåendet vi tydligen slarvat bort och positionen som hamnat någon helt annanstans än där den borde vara. Fast det känns väldigt mycket roligare och mer givande att tänka på det som fungerar bra så jag håller mig till det. Resten av dagen i alla fall. 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top