Den som kan höra gräset växa och se solen dansa går det ingen nöd på

Tussilago och nässelfjäril, tio grader varmt och våren är på riktigt. Redan på den allra första morgonpromenaden kom solen. Måndagen och den nya veckan kunde inte ha inletts bättre. Vi tog vara på dagen och solljuset på bästa sätt med och tränade hundarna till skymningen la sig över oss och vi trötta och nöjda gick hemåt igen. Det är en fin tid på året som startar nu. 

Med en lång ledig ljus dag tillhanda hann jag träna hundarna en i taget utöver alla promenader. Lilla Rota visar så tydligt hur lycklig hon är för vår gemensamma träningsstunder på tu man hand. Det är tydligt att hon känner sig utvald, och det är hon ju också. I alla fall i den stunden. Ännu gladare blir hon när hon ser att jag stoppar ett par tennisbollar i fickan innan vi går iväg. Apporteringen har ju blivit så rolig och tennisbollarna är allra roligast. Hon har ett tydligt kroppspåk pocketcockern och visar väldigt väl vad hon tycker om och vad hon gillar mindre. Själv har jag aldrig varken ägt eller tränat en border collie men vill ändå mena på att pocketcockerns kroppsspråk och signalsäkerhet starkt liknar en border collies. DIG lurar jag inte tänker jag när jag tränar henne. Hon läser mig som en öppen bok skriven i STOR STIL den lilla bruna. Mitt humör och min känslostämning tycks ligga helt öppen och naken inför henne. Kvicktänkt som få snappar hon upp övningarna och vad jag vill innan jag knappt hunnit tänka ut det själv och lika snabbt ser hon till att utnyttja tillfällena då jag inte är helt koncentrerad. Kan jag ge hundraprocents närvaro får jag otroligt mycket tillbaka av henne. Men annars…Hundträning är en ständigt pågående process där ingenting någonsin blir klart eller är slutgiltigt och med en hund som Rota framför fötterna hålls processen verkligen levande och närvarande. Jag som behöver träna min fokus och koncentration får jag ypperligt tillfälle till det tillsammans med henne. En människa sägs kunna behålla fokus i åtta sekunder, vilket är en sekund mindre än vad en guldfisk klarar. Jag undrar hur många sekunder en cocker fixar? Åtta sekunder låter inte mycket alls, jag är besviken, men det går att träna upp den tiden som tur är och det ska jag försöka göra. Det känns förargligt och onödigt att inte kunna vara till den hjälp jag vill kunna vara för min hund om jag bara vore lite bättre på att fokusera  och koncentrera mig. I den vardagliga träningen men framför allt på jakter och prov. Retligt nog märker jag ofta att jag inte markerar ordentligt, inte har koll på antalet fällda fåglar, missar att notera nedslagsplatsen och inte är skärpt nog att upptäcka de fåglar som går ner bakom mig. Det här behöver jag göra något åt.

Är du mobilberoende eller beroende av mobilen? Frågan mötte jag av häromdagen och det tog inte lång stund att finna svaret på den. För mig är det både och även om det sitter långt in att erkänna det. Men visst är jag mobilberonde. Plockar fram mobilen om jag hamnar i kö till exempel. Scrollar vanemässigt neråt i flödet på instagram eller kollar mailen för att min hjärna ska få den kicken den ändå får när ett inlägg som intresserar mig dyker upp. Mitt belöningssystem triggas i gång och effekten av det uteblir inte, snart har jag plockat upp mobilen och kollar igen. Och igen. Välfärdsbekymmer ter sig ganska komplicerade ibland även om de är just välfärdsbekymmer men det här vill jag verkligen ta mig ur. Jag vill vara fokuserad, inte distraherad.

Koncentration och fokus går att träna precis som allt annat. Och det går att bli av med ett mobilberoende. Och jag behöver göra det. En bra början och träning kan vara att lägga mobilen åt sidan, ta med sig tennisbollskastaren och fyra tennisbollar ut på ett fält. Det blir liksom två flugor i en smäll då tänker jag (eller kanske tre) jag får tränat min koncentration och samtidigt mitt minne för markeringar. Minst. Kasta ut alla fyra bollarna i olika riktning, vänd hundraåttiograder bort, andas i tre sekunder och vänd tillbaka för att sedan gå och plocka upp bollarna. Hunden (och framför allt mobiltelefonen då) får i det här läget vara hemma för jag har som regel fullt upp med att mig själv och koncentrationen för att hitta bollarna. Jag behöver träna mig på att koncentrera mig och inte på att distrahera som sagt vilket jag lätt gör om mobilen är närvarande eller hunden lite stökigt. Man måste börja nysta i rätt ände och den finns av någon anledning alltid hos en själv. Sedan är det bara att träna på och öka antalet bollar allt eftersom och när man känner sig tillräckligt bra och skärpt på att håll fokus och hitta bollarna tar man med hunden i övningarna och jobbar tillsammans. Fast mobiltelefonen kan bli kvar hemma då med. Sådana störningar klarar vi oss trots allt bäst utan. I alla fall jag. Extra tydligt blir det när man har en hund som pocketcockern kan jag lova.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top