Den vilda valpen

Jag tar in det tunga artilleriet(hela flocken) och anlitar supernannyn Vi till att ta hand om valpen. För helvete vilken energi hon fick, valpen alltså, när hon gick från risdiet till burkmat från Hills och större portioner. Bra mat och tillräcklig mängd mat gör gott för energidepåerna och allmäntillståndet, det står klart. Valpen har blivit mätt och nöjd och vild och galen. Bitig, gapig och påhittig. Med andra ord så som valpar i tolvveckors åldern oftast är. Fröken Vi, den tålmodiga supernannyn, vet att handskas med de små. Även när de är fyllda med energi och attackerar ursinnigt och skoningslöst. Hon lägger valpen på golvet och sätter sig på henne eller tar lugnt och mjukt hela valpens huvud i sin mun till dess att den sansat sig något. Sedan leker de igen och jag är säker på att de har lika roligt båda två. Jag är glad över den lekfulla och fostrande goldentiken. En ovärderlig hjälp för mig och en trygg och uppfostrande lekkamrat för valpen. Bättre finns inte. När jag lyfter blicken från datorskärmen och kikar på deras lek möts jag av den pliriga blicken från en valp full av bus med munnen full av goldenpäls och en goldentik som förnöjt ligger på rygg på golvet och inväntar valpens nästa attack och någonting får mig osökt att tänka på inledningen i barnboken “Mamman och den vilda bebin” av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.

“Det var en gång en mamma som var så snäll och mild. Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild. Allt som var farligt ville bebin göra. På mammans tjat ville han aldrig höra.” 

Det finns tydliga paralleller mellan dagens svarta valp och bebin i texten tänker jag. Vilken tur att jag har supernannyn att ta till när mina egna superkrafter sviktar och jag bara vill ha lite lugn och ro och slippa bli biten i hälsenorna. 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top