Deras framgång är inte ditt misslyckande

Det är tidig måndagsmorgon och en ny orörd vecka ligger framför mig. Småglinen brottas om en kasserad filttoffel på golvet, utvilade efter en god natts sömn. Slottsherren har åkt till jobbet och jag tar tag i vardagsbestyren. Med glädje. Helger i alla ära men de vanliga vardagarna är mina favoriter. När de går sin gilla gång.

Med ojämna mellanrum kommer jag att tänka på en av mina favoritbilder “sucess is not always what you see” och den hamnar här i bloggen. Igen. Bilden säger en hel del tänker jag och budskapet är värt att tänka över lite extra ibland. Särskilt så här mot slutet av en prov och jaktsäsong kan jag tänka. Då vi pumpats fulla av härliga vinnarbilder, förstapriser och röda rosetter eller magnifika bilder från härliga jaktdagar. Jag är också en av dem som bidrar med just sådana bilder och känslan i dem. För visst är det kul när det går bra! Kul att dela med sig av upplevelsen och glädjen man känner. Men baksidor finns med förstås. Om man själv inte har vinnarbilder att publicera är det lätt att känna sig otillräcklig. Att man ligger hopplöst efter. I värsta fall drabbas man av prestationsångest vilket lätt leder till missunnsamhet som ger känslan av att må bättre när andra misslyckas. Dumt. Kanske gör en också någon annans mål till ens eget? För hur var det nu, var det verkligen mitt mål och min dröm eller dras jag med av någon annans förväntningar eller borden? Vill jag egentligen ens starta på prov och tävlingar ?

Det finns ett oändligt antal vinnarbilder utan röda rosetter med men dem ser vi sällan i snygga foton. Jag möter dem däremot både i min egen och andras vardag hela tiden. Små mål som nås utan jubel utifrån. Men inuti sprids en skön känsla av välbehag när ett hinder passerats och ett mål nåtts. Tillsammans med våra hundar har vi alltid saker att jobba på, delar som inte fungerar som vi vill, som behöver finputsas, poleras eller kanske startas om. Jag har själv en unghund nu som är “trög” runt fötterna. Jag vet inte bättre hur jag ska förklara det men hon är inte typen som har snabba sättanden och trycker intill mitt ben. Trots att hon är smidig och graciös som ett sort kattdjur och obehindrat hoppar över alla typer av hinder är hon inte lika smidig vid sidan. Hon är rätt självständig också, mitt i det mjuka och har inga problem med att vara på långt avstånd från mig. Hon klarar sig bra själv. Det har satt mig prov lite grand. Fått mig att fundera över hur jag bäst ska nå henne. Så jag har jobbat på det. På flera sätt. Bland annat låtit henne gå vid min sida stora delar av våra promenader, först en period i koppel och sedan okopplad. Positionen har inte varit det viktigaste utan själva följsamheten. Jag vill kanske inte direkt kalla det träning det vi gjort utan mer formande av ett beteende. Vi har hållit på ett tag, låtit det ta lite tid för tid behövs för att skapa goda vanor. Riktigt bra har det blivit. Nu sluter hon självmant upp vid sidan och trivs med att vara där och vi går avslappnat genom skog och mark med bara några få påminnelser då hon vill byta sida runt vattenpölar. En liten seger som syns dåligt för andra men av stor betydelse för mig. 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top