Det är bara livet

Lyra suktar efter min tallrik med lax med en tydlighet som inte ger utrymme för misstolkningar. Hon har aldrig serverats lax vad jag känner till men ändå vet hon bestämt att det är hennes absoluta favoriträtt. Jag suckar och ber henne gå och lägga sig och det gör hon omedelbart. Faktiskt. På mina fötter där hon fortsätter hoppas på smulorna från den rike mannens bord eller något i stil med det.

Pocketcockern som lever livet hos min syster har att kommit på ett annat sätt att hantera suget efter det extra goda. Hon älskar, inte helt oväntat, kattens mat men vet, eftersom hon är en ganska lydig och smart hund att hon inte får ta resterna förrän katten ätit klart. Skålen med torrfoder vet hon också att inte röra. Under dagtid i alla fall för smart som hon är har hon enligt sin nya matte hittat ett kryphål i regeln och märkt att ingen störs om hon knaprar kattens torrfoder på natten. Jag ser framför mig hur den söta pocketcockern smyger nerför trappan från sovrummet i en låg hukande stil som just bara hon behärskar och sedan ljudlöst glider ut i köket till de åtråvärda kattmaten, tömmer skålen och sedan smyger tillbaka till bädden. Ha! Det finns inte många så genomtänkta hundar som pocketcockern tänker jag med en viss stolthet i bröstet.

Cockrar är bedårande varelser faktiskt. Hundar med extra allt. Särskilt på charmfronten. Handlöst lurar dom skjortan av en och ofta dröjer det länge innan man ens förstått att man blivit lurad. Med list och charm i en avundsvärd balans virar de sina ägare, och flera till, runt sina tassar och låter dem försiktigt glänta på dörren till det åtråvärda cockerhjärtat. Har man en gång fått förmånen att ta sig in där ter sig livet utan cocker rent av omöjligt. Med sin behändiga storlek kan man lätt samla dem på hög med för de tar ju inte så stor plats och är inte så dyra i maten, men rent känslomässigt kostar det att ge sig in i livet som cockerägare då de kräver, och tar, stor del av känslolivet och inte lämnar så stort utrymme över till flera hundar. Så därför tvekar jag lite nu när jag står inför det som jag vet kommer bli nödvändigt. Jag behöver en cocker till! Tveklöst. Fast jag vet faktiskt inte om jag orkar bli uppslukad, om jag orkar öppna dörren och släppa hela vägen in igen och något alternativ med en cocker finns liksom inte, inget med dem går att göra halvhjärtat eller lagom. Inte för mig. Jag är förlorad i samma stund jag tar dem i min famn första gång. Komplett och fullständigt snärjd. Det är “all in” eller ingenting alls. Take it or leave it. Så jag vet inte, kanske håller jag mig till labradorer och låter känslolivet stanna i balans. Det tål att funderas över.

Idag var det oavsett det nästan all in på cockerfronten. Efter en rolig och givande timme på skjutbanan blev till cockerträning för nästan hela slanten. Den svarta unga och Lakrits fick vara på ett hörn också för all del men förutom det var det oavkortat cockrar i centrum. Tillsammans med två goda vänner och deras cockrar ägande vi dagen till att trampa runt i fina marker i vintersolens något bleka ljus för att leta efter fältfåglar. En trevlig dag i fin gemenskap med ett par fågelkontakter och bra träning för alla inblandade. Ett väldigt bra sätt att spendera sista lördagen innan jul på tänker jag. Fridfullt och behagligt långt från julstress och överfyllda butiker. Och såklart måste jag väl ha en ny cocker frampå, för vad vore väl livet utan en sådan snurrande  runt fötterna undrar jag?

Fullmånen lyser vackert över fältet utanför slottet ikväll. Som en stor och klar lampa kastar den skuggor från träd och grenar. Det är magiskt och blir samtidigt lite smått kusligt när jag plötsligt minns filmer med blodtörstande vampyrer. Jag undrar om jag kommer att sova gott i natt, inte på grund av eventuella vampyrer men på grund av månen i sig själv. Den har en knepig inverkan på min sömn som gör att jag sover ytligt, drömmer en massa och obegripligt och vaknar lätt förvirrad och frånvarande ofta med andan i halsen. Med höglöpande tikar i huset och en svagt gnisslande cocker har jag redan sovit lite halvtaskigt ett par nätter så den här gången kanske månens inverkan inte blir lika stor, eller blir det kanske tvärtom? Nu verkar höglöpen i alla fall vara på väg förbi, tack och lov, och vi kan förhoppningsvis snart återgå till de vanliga ordningarna i flocken. Men vackra Vi är inte klar än låter hon hälsa. Aldrig har hon väl löpt så starkt som den här gången förut. Nästan desperat kastar hon sig efter unga Lad som inte begriper nästan någonting alls eller den svarta unghunden som begriper ännu mindre eller absolut ingenting alls. Jag funderar över om löpet är extra starkt för att vi inte kan låta para henne på grund av det ryggonda, som om alla livets orättvisa jäkelskaper spelar oss ett spratt och slår tillbaka och plötsligt gör en hund som tidigare varit allt annat än parningsvillig villigare och tydligare med vad hon vill än någonsin förut För det råder inga tvivel, den här gången hade vackra Vi troligen släppt till vilken hane som helst. Hon kunde inte varit tydligare med det. Jag finner det lika delar skrattretande som irriterande men påminner mig om att det inte fungerar så. Allt är bara i tillfälligheter. Inget annat alls. Inget straff, ingen skuld och ingen vidskepelse. Det är bara livet. Livet tillsammans med en hundflock.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top