Det är dags för vantar

Det är tidig septembermorgon och höstens första frost glittrar lite i gräset. Det känns tidigt med frostnätter nu och jag räds lite för en lång och kall vinter. Fast innan vintern ens är här planerar jag för våren. Det känns lite märkligt och fel att planera för något som är så långt fram i tiden men nästan nödvändigt med framförhållning vad det gäller kurser och arbete både för min egen och andras del. Det är mycket som ska få plats i kalendrarna, det ska sorteras och prioriteras och bokas in. På gårdsplanen utanför slottet står sedan igår en stor svart mystisk rulle och en pall med ett avlångt paket. Det ska bli ett tunnelväxthus. Arton kvadratmeter odlingsbar yta väl skyddad från hjortar och vildsvin och ett hål i sparbössan. Växthuset ska också planeras in i vårens kalender, så det står på plats när odlingssäsongen börjar, förhoppningsvis. Fast än så länge för det vänta, jaktsäsongen tillsammans med hundarna ska i hamn först. Vi var på en trevlig andjakt igår, i sensommarväder med fin stämning. Två provhundar var med och gick praktiskt prov för championatet under jakten och gjorde det bra. Skyttet var fint, hundarna duktiga och de änder som sköts hamnar snart på middagsbordet till gäster i restaurangen. En jaktdag som känns bra hela vägen.

Jag har uppmärksammat att jag har världens bästa inkallningssignal på Rota. Den är klockren och får valpen att rusa fram till mig och ivrigt och hårt krafsa mig på smalbenen. Den kommer när jag öppnar plastburken med Flows Rimadyltabletter. Flow får tabletten serverad med lite mjukmat på burk och såklart har lilla Rota fått smaka lite av mjukmaten varje gång Flow ska ha sin medicin. Helt oplanerat har jag skapat en klockren inkallning. Kravlös med stark belöningseffekt. Det här ska såklart omsättas till träningen på ett eller annat sätt. Jag kan inte låta bli att fundera lite över hur naturligt inlärning kommer när den sker av sig själv, när vi inte medvetet planerar, styr och lägger dit krav utan egentligen lägga märke till det. Självinlärda grejer slår högt. Det har Lyra kommit fram till med. Maken till hund till att räkna ut saker och ting har jag sällan skådat. Och lyckas hon inte med sina uträkningar prövar hon med sitt absolut sämsta, bitchiga humör och surar sig igenom det hon inte uppskattar. Jag brukar tänka att hon är ungefär som en fjortonåring tonårstjej många gånger. Fast hon är söt med såklart, och charmig precis som fjortonåringar faktiskt också kan vara. Ett knep hon har kommit på är att om hon lägger sig någonstans alldeles stilla och tyst så ”hittar” jag inte henne och hon slipper gå ut innan husse gått upp. Det knepet använder hon rätt ofta och det har väl lyckats tillräckligt många gånger för att sättas i system. Igår gjorde den söta cockern så efter avslutat eftersök på jakten. Vi som var kvar stod och pratade en stund, husse med bössan över axeln och jag med ett koppel i handen som jag viftade lite lätt utan att direkt tänka mer över det. Då gick Lyra resolut och lade sig i en grop under syrenbusken bakom husse mycket väl medveten om kopplet jag höll i och risken att bli kopplad och inte få vara med mer. Att lägga sig passiv under en syrenbuske under jakt är inte annars det man förknippar Lyra och jakt med. Tokiga hund. Såklart slapp hon både kopplet och att ligga kvar under syrenbusken, istället fick hon glatt trippa vidare intill husse och bössan. Hon är ju ändå Lyra.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top