Det blir sällan som man tänkt

Vår vita bobil behöver få bromsarna renoverade innan vi ger oss ut på fler äventyr med den. Det är sådana saker som drabbar alla bilar som rullat ett tag på vägarna. Slottsherren tog sig an uppgiften och menade på att han skulle göra det själv så som han brukar göra. Det blir billigast så. Dessutom är det nog inte heller helt lätt att få tag på en verkstad så här mitt i juli som kan tänka sig att fixa uppdraget de närmaste dagarna. Medan jag tog emot några fina privatelever för träning under dagen skulle slottsherren fixa bilens bromsar. Några timmar skulle det ta sedan skulle det vara klart. Enligt expertisen. Men det blir som bekant sällan som man tänkts sig. Fram till nu har bromsrenoveringen kostat en halv utslagen tand, en blå tumme och en extra resa till Uddevalla för inköp av fler reservdelar medan den första bromsskivan fortfarande envist sitter fast vid navet. ”Jag tror det är åldern” menade slottsherren och syftade på sin egen ålder, -”åldern som gör att jag inte har tålamod med sådant här krångel längre”. Fast jag är ganska övertygad om att det inte alls har med ålder att göra så jag påminde honom lite diskret om att han troligen hade mycket sämre tålamod och hade svurit ännu fler gånger över bromshelvetet när han var tjugofem än vad han gör nu. Kanske slipas man av något i kanterna med åren och blir lite mer uppgiven och lite mindre arg men annars är det förmodligen ingen större skillnad. Fastrostade bromsskivor är aldrig roliga oavsett vilken ålder man är i när man dyker på dem. Risken med de tjuriga bromsskivorna som vägrar släppa taget är att vi inte kommer iväg på vår mycket lilla men planerade semestertripp vi tänkt göra i nästa vecka vilket kan kännas nog så förargligt. Men eftersom vi fått god övning i snabba förändringar och att anpassa oss det här året med tanke på covid 19 så ska vi nog klara av att hantera även en ändrad semestertripp tänker jag. Vi får anpassa oss efter rådande omständigheter så gott det går och göra det bästa av det. Dessutom har vi en bil till så på oss går det ingen nöd på alls egentligen. Värre kriser har passerat.

Hundarna då, de älskvärda trofasta hundarna. Jo de vilar i hundrummet, trötta och mätta efter kvällens promenad och efterföljande mat och lyckligt omedvetna om krånglande bromsar. Till och med valpen är tyst och stilla. Det krävs annars ganska mycket nu för tiden för att Rota ska vara tillräckligt nöjd med dagen för att gå och lägga sig att sova samtidigt som de andra. Ofta pysslar hon med något eget en stund efter att de andra lagt sig tillrätta. Gnager på en benknota hon hittat, pillar bort ett tvättråd ur en fäll eller letar efter kvarglömda foderkulor under bänken. Finns det inget direkt att hitta på brukar hon lägga sig i fönsterbrädan och spana ut över gårdsplanen en stund. Men ikväll var hon uppenbart trött efter promenaden och somnade omedelbart. Jag njuter av lugnet en stund och tänker att det blir annorlunda i slutet av nästa vecka när labradorvalpen Min kommer hem. Jag föreställer mig hur Rota och Min kommer att röja runt i hem, hundgård och trädgård i okontrollerad och ohämmad valplek. Det lär blir grejer det. Och allt annat än lugnt troligen. Men kul och mysigt. Tror jag.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top