Det fina i kråksången

Tre små möss kikar upp på mig ur den tomma fodertunnan med sina mörka pepparkornsögon. De plirar mot mig och undrar nog vad som är på gång. Det undrar jag med. Genom åren har jag kommit fram till att den oslagbart bästa musfällan är en tom fodertunna eller hink som det varit foder i, sedan gäller det bara att lämna några små foderrester på botten och lämna locket öppet så ramlar mössen snart i. Det förutsätter för all del att tunnan är placerad under något som går att klätta upp i så mössen har något att ramla ner ifrån för att hamna i tunnan. Jag ser framför mig hur de ivriga av möjligheten att förse sig med god mat kastar sig handlöst ut från hyllan ovanför för att ta del av det goda. Det fina i kråksången är att de inte kan ta sig upp och ur tunnan igen. Här börjar också problemen för min del. Nu sitter de där och kikar uppoffrande på mig från botten och jag vet inte hur jag ska avsluta det hela. “Dödade du dem inte?” undrar slottsherren lite fundersamt när jag kommer in. Nej det var ju just det. Att döda tre små oskyldiga möss med pepparkornsögon är inte riktigt min melodi. Jag funderar istället på att bära med mig tunnan ut i skogen och släppa ut dem igen. I morgon kanske. I väntan på att jag bestämt mig för vad som ska göras har de tre små mössen fått lite hö på botten i tunnan så de har det bra medan jag sover på saken.

Jag har varit ute med yrvädret på eftermiddagen igen. Med henne är allt lite annorlunda, omtumlande och emellanåt rätt upp och ner. Men med skärpta sinnen lyckades jag losta henne över det stora fältet i ett i det närmaste utmärkt sök för en ung liten spaniel. Två retfulla kråkor som hoppade jämfota fram över åkerleran agerade naturliga störningar med. Tack för det kråkorna. Tack på riktigt alltså, det var ingen ironi i det. Kråkorna utgjorde en utmärkt retning för den unga cockern och ett ännu mer utmärkt tillfälle för mig att under kontrollerade former få henne att välja bort kråkorna och söka i en annan riktning med mig istället. Kråkorna är bra på det sättet, de kraxar lite lagom och gör sin jämfota studs på lagom avstånd och dessutom fullt synliga. Kommer vi för nära så lyfter de lämpligt nog också. Högt och ordentligt. Det är betydligt mer pålitliga än fasantupparna som smyger omkring lite här och var och gömmer sig i gräset för att sedan ta till benen och springa allt var de kan när vi kommit nära dem utan att veta om det. Garanterat jättekul för en ung cocker och oerhört svårplanerat och okontrollerbart för mig att få någon vettig träning där. Överraskningsmomentet blir för stort för både valpen och mig. 

Flockens övriga hundar har bara varit just hundar idag. Det är fint med sådana dagar med. Hundarna och jag har gått en rejäl promenad utan att träna något alls, mer än det vanliga tjatet om att inte går före vissa sträckor och sådana saker, och att man inte behöver bära med sig varenda ben och skelettdel man hittar i mossen och än mindre äta upp dem. Vi lyckades röra bort oss lite med, fast bara lite, vi gick väl där i våra egna tankar i mossen och njöt av nästan vindstilla väder och fågelsång och tänkte inte riktigt på hur vi växlade bland de nästan osynliga stigarna och likadana småtallarna och plötsligt kom vi fram på motsatt sida av vårt tänkta mål. Surprise!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top