Det finns dagar

Mörker, blåst, regn och oktober. Sedan några år tillbaka också kanelbullens dag den fjärde i månaden. Som det är idag. Det finns dagar för nästan allt nu för tiden. Alltid en anledning att fira och uppmärksamma. Markandsföringsjippo tycker många och jag är nog en av dem. Fast en nybakad kanelbulle säger man sällan nej till förstås. Det passar särskilt fint i höstrusket. Om det blir någon återstår att se. Vem vet, om andan faller på kanske jag sätter en deg ikväll och låter doften av nybakat och kanel fylla slottet. 

Det finns dagar då jag önskar att slottet var av modernare och större sort. Med en rejäl groventre’ och tvättstuga med torkskåp, stora ytor, golvvärme och upphängningsmöjligheter. Nu är det inte så i vårt slotts fall så här hänger nu jackor och västar och hundtäcken på stolar och gardinstängerna lite här och var medan kaminen eldar på för fullt. Lukten som omger mig nu skulle överträffas av nybakta kanelbullars doft  med hästlängder. Nu luktar det istället av fuktiga efter gårdagens jakt i oavbrutet regnväder. Till det lägger vi en svag ton av död mus sedan en liten jäkel lagt sig för att dö någonstans inne i en av plankväggarna. Ibland får man bara härda ut. Gårdagens jakt var annars, förutom vädret, väldigt fin. Det var årets tackjakt för oss hundfolk på favoritgården. En hel del andjakter har det varit hittills i höst. Alla i uppehållsväder. Men nu ville vädergudarna annorlunda. En fin dag oavsett som sagt. Jag tog med mig bössan och en god vän med hund som apportör och lyckades peta ber några änder på varje såt. Jag hade tur och fick riktiga guldpass på några av såtarna men man kan utan överdrift säga att mitt skytte inte riktigt kunde leva upp till de förutsättningarna. Lite slöseri med resurserna möjligen  men kul var det. Några fashionabla hundarbeten har jag inte att berätta om den här gången. Jag såg dem inte eftersom jag försökte(och lyckades ganska bra)vara fullt fokuserad på skyttet. Foton blev det inte många heller, av samma anledning och lite på grund av regnet med. 

“Min” apportör lyckades knäppa ett par foton i regnet trots allt. Här har jakten blåsts av och Chevy har apporterat det fällda viltet. Jag tror bestämt jag måste ha en egen gul labrador igen. Det är allt något särskilt med de gula.

Att ha två ungefär jämngamla valpar kan vara stökigt men är ändå helt okej. Men att ha två valpar där en bär tratt och måste vara i stillhet är en helt annan sak. Tratthunden behöver egen avdelning och lugn och ro men det begriper han såklart inte alls. Tratten är inte till någon bekymmer alls för hans del men det är betydligt värre för mina ben som blir allt blåare. Så var det när Flow skadade ögat för några år sedan med minns jag. Många veckor i tratt med en överenergisk cocker som forcerade allt sin väg. Inklusive mina smalben. Nu hoppas jag vi ska komma lite lindrigare undan både jag och Lad och inte behöva så många veckor med tratten. Lilla Lillie är inte heller särskilt förtjust i tratten. Men det har blivit bättre. När hon såg sin bror i tratt första gången i fredagskväll sköt hon rygg som en katt och försökte fly från köket. Hon är ingen tuffing direkt och rädslan för en cocker i tratt var svår att övervinna. Men nu är det som sagt bättre. Däremot får de två inte vara tillsammans alls nu när tratträdslan väl lagt sig då det inte går att tygla deras leklust. Istället har Lillie fått börja vara mer med de vuxna hundarna. Det börjar bli dags för henne att växa upp och lära sig hundluckan och att sitta i matkö och sådana ordningar och när det nu blev som det blev kastades hon in i den utbildningen något tidigare än väntat. Hon lärde sig snabbt att gå in genom luckan men att gå ut verkar vara en annan femma. Övning brukar dock ge färdighet så hon har troligen snart knäckt koden till det med. Att vara med de vuxna hundarna i rummet intill köket istället för i köket med oss upplevde hon tydligt rätt kränkande för hon protesterade högljutt till en början. Nu har hon gett med sig och fogat sig i sitt öde och krupit ner intill Min i en av biabäddarna. Där ser det inte ut att gå någon nöd på henne alls faktiskt. Hon lär gå stärkt genom prövningen.

Imorgon blir det jakt igen, det är ett hårt liv vi lever på hösten. Men det är självförvållat, helt frivilligt och väldigt trevligt. Och inte alls särskilt hårt egentligen. Det blir årets första spanielakt för oss imorgon och vi hoppas på bättre väder än i går. Fältfågeljakt i ösregn är betydligt mycket sämre än en dylik andjakt. För säkerhetsskull stuvas regnkläder in i bilen tillsammans med andra nödvändigheter för en dag på jakt. Och så hundarna med då, fast dem väntar vi med att packa in till morgon bitti.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top