Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Jag och hundarna har lite nya morgonrutiner nu i höst. Sedan fasankycklingar kom så ska det matas och kontrolleras varje morgon. Bruna Mer får följa med. Han får lite repetition i att sitta kvar på andra sidan staketet med jag fyller på foder och vattenautomater sedan tar vi en sväng i gräsmarken för att valla hem eventuella fasaner som gör väl stora utsvävningar. Så kollar vi det täta gräset efter kaniner, har vi tur får vi en stöt. Ibland är Bäst med och bara går bredvid. Vi hade tur både igår och idag, inte med kaniner men med två riktigt fina fasanstötar. En av stötarna var särskilt värdefull om man nu kan säga så, en stöt där fasanhönan tryckte rejält och Mer fick jobba länge och intensivt innan han fick fågeln på vingar. Han satte sig direkt i stöten, helt enligt skolboken. Fattas väl bara annat när man är sex år gammal i och för sig men en cocker är alltid en cocker så man kan ju aldrig så noga veta.  Imorgon ska vi ut pröva igen. Det är den stora fördelen med att träningsmöjligheterna utanför dörren, även om det vi har är i liten skala så är just det där att det är utanför dörren ovärderligt.

Lilla Rota äter och växer. Vi har börjat gå små skogsmullepromander i lite olika terräng. På skogspromenaderna möter vi en hel del mördarsniglar, det tycks ha vaknat till liv efter den senaste tidens myckna regnande. Jag gillar att inte att sniglarna spridit sig så och nu återfinns så långt in i skogen. Deras svarta svenska kusiner verkar ha blivit i det närmste utrotade. Tidens gång kanske. Jag funderar över om jag borde trampa ihjäl så många mördarsniglar jag kan. Men det tar emot. Jag är fortsatt av den sorten som har svårt att spola ner en spindel i toaletten så jag hoppas att någon annan tar sig an sniglarna. I skogen går jag och Rota hon följer. Det är än så länge väldigt okomplicerat med henne. Hon söker kontakt och är nära oss, förutom när hon blir oväntat modig och ger sig av på egna trädgårdsutflykter när dörren står öppen hemma i slottet. Fast direkt långt bort är hon inte då heller och rätt som det är kommer hon inspringande i full fart och slirar i kurvan mot köket för att studsa upp i första bästa knä. Antingen har något skrämt henne lite eller så drabbas hon hastigt av känslan av att vara ensam och alldeles övergiven. Hon är så charmig, söt och gosig som bara en cockervalp kan vara. Men även de vänaste varelser behöver ha tydliga gränser och det gäller också små bruna cockervalpar. Idag drog vi en gräns vid torkställningen i badrummet. Den gränsen som säger att man inte får hoppa på bakbenen och plocka ner strumpor från torkstrecket. Det är en faslig oreda på våra strumpor sedan några dagar tillbaka och vi har många omaka par. Mycket på grund av Rotas strumpfångande. Det finns en eller två enkla lösningar på det. Den ena är att stänga dörren till badrummet och den andra är att hindra henne med rösten från att plocka strumpor från linan när vi är tillsammans i badrummet. Båda lösningarna fungerar utmärkt bara jag inte glömmer stänga dörren eller faller för hennes charmiga uppsyn när hon hoppar på bakbenen och låter henne ta en strumpa i alla fall. Jag borde göra något åt min bristande karaktär. Emellanåt tänker jag att det inte gör så mycket heller, det gör inget om hon plockar lite strumpor och vi får nöja oss med omaka par. Tids nog är hon stor och ”skolplikten” och allvaret hinner i kapp och et finns fabriker som inte gör anat än syr nya strumpor.

Pin It on Pinterest