Det kommer

Det är tidig morgon och den söta lilla valpen är fulladdad med energi. Hon har kommit in i “pirayaåldern” och allt ska bitas på, gärna hårt också. Trälisten på hörnet på det gamla skåpet har fått sig en omgång och jag har tandmärken i vaden efter att hon smugit som ett lejon bakom mig och attackerat sitt byte i ett obevakat ögonblick. Men hon är gullig med, sådär oskyldig och söt som små valpar här. Kikar på mig med huvudet lite på sned och gnyr lite när hon vill upp i famnen eller ha något att tugga på. Självklart ta jag upp henne. Bär henne en stund, får halsen tvättad och ett litet försiktigt bett i näsan, känner den varma mjuka valpkroppen mot min och myser av några minuters stillhet. Är det inte risk att du skämmer bort henne undrar någon? Jo i allra högsta grad tänker jag, men små valpar och småbarn är till för att skämmas bort med mycket kärlek. Och bortskämda blir det faktiskt inte. Det funkar inte riktigt så. Inte i min värld i alla fall tänker jag och tar valpen i famnen igen.

Efter ett långt uppehåll var vi på jaktprov igår. I de vackra Värmländska skogarna följde vi små slingrande grusvägar rakt in i skogen kilometer efter kilometer så långt att man tror man kört fel minst tre gånger innan man kommer fram till en liten sjö mitt i ingenstans. Där mitt inne i skogen pågick en febril aktivitet men två provrutor, massor av hundar, domare, startande och funktionärer från tidig morgon till kväll. Och jag älskar det! Avstängd från resten av världen tittar vi på hundar, lyssnar på domarens ord om hundarnas egenskaper och umgås med människor vi mest träffar just vid sådana här tillfällen. För mig är jaktproven en guldgruva. De betyder avkoppling, umgänge och frisk luft där på plats men har också en djupare betydelse vad det gäller avel och egenskaper hos våra retrievers. Sådant som intresserar mig av allra högsta grad. Efter ett långt ofrivilligt uppehåll på grund av coviden och skadade hundar kändes det makalöst roligt att vara där igen. På jaktproven kan jag gå all in tillsammans med hundar och människor som gillar det lika mycket som jag. Obetalbart! Slottsherren och jag åkte redan dagen innan och fricampade med flock och “bobil” på en vacker plats. Åt Ravioli värmd på gasolspisen med en brödskiva, drack mineralvatten i flaska oceh ett glas vin i plastmugg till det medan hundarna försåg sig med blåbär från omgivningen. Devisen “i det enkla bor det vackra” slår inte fel.

Morgonen efter var det dags för provstart. Jag hade anmält både den unga svarta och goldenfröken Vi till start i nybörjarklass. Debut för både den svarta och goldenfröken som trots sina fyra år inte startats på jaktprov tidigare. Jag hade sent startnummer med båda hundarna, nummer tio och sexton så vi hade gott om tid att vara sociala, smått nervösa och titta på hundar. Den unga svarta var först ut av våra två. Hon förvånade lite mig genom att bli så pass tagen av situationens allvar att hon gick ifrån fasanhönan på den inledande markeringen. Hon tog den efter uppmaning av mig men det var en solklar apportvägran. Med andra ord en praktnolla. Allt kan som sagt hända på prov och särskilt vad det gäller unga hundar. Gulliga och mycket proffsiga domaren Anita gav henne ändå en chans att jobba vidare lite i provet för att Min skulle få en bra känsla med sig ut och det tackar vi för. När jag tänker efter blev jag kanske inte helt förvånad i alla fall. Jag tycker mig känna henne rätt väl vid det här laget och kan fortfarande se den stora skillnaden i hennes två personligheter. På provet kom den eftertänksamma, försiktiga sidan fram igen. Jag ser den ibland. Den som gör att jag förstår att hon inte vaknat helt i sin apportering än. Drivet och jaktlusten i arbetet är inte så stor än att det tar henne förbi den eftertänksamma sidan. Nu får det blir ett halvårs mognad och busapportering medan jag tränar goldenfröken och kör pcketcockern så kommer vi igen stärkta till nästa säsong. Potentialen finns där nog, jag tror det, unghunden ska bara få blomma ut och komma till sin rätt.

Sammanfattande kritik: En mycket tilltalande tik med fin balans i sina egenskaper. Sköter förlagda uppgifter på ett utmärkt sätt.

Om unghundens nolla var solklar så var fröken Vis första pris lika solklart. Vi tog oss igenom det raka och väl genomtänkta nybörjarprovet med nästan oväntad trygghet och Vi visade alla de egenskaper man vill se hos en retriever även om det kändes lite annorlunda för mig. Vi som är vana att ha en sprudlande smått steppande golden vi sidan fick istället se en mycket samlad och metodisk hund. Stundens allvar och in i bubblan. Känslan var fin, fröken Vi gjorde det hon skulle och lämnade ingen vittring åt slumpen. Nu känner vi oss glada för första priset och möjligheterna det för med sig. Nämligen att anmäla till öppenklassen och kvalificeringsklass på a-prov. Kalendern ska gås igenom så får vi se om vi finner några luckor för lämpliga provstarter. Go with the flow!

Och så till lördagens roligaste, Jennie tog Heather ända till Hofors för debut i elitklass b-prov och gjorde det med den äran. Jennies första elitstart någonsin och Heathers första elitstart någonsin. Ett fint första pris fick de med sig hem. Snacka om att de två har jobbat ihop sig nu och blivit ett ekipage att räkna med. Hipp hip hurra så bra!!!

 

3 reaktioner på ”Det kommer”

  1. Åh vad härligt, STORT grattis till er båda. Det är fantastiskt med dessa anpassningsbara hundar att kunna “byta kapten på skutan” och ändå hålla rätt kurs. Och en eloge till er förare att vara lyhörda och anpassa träningen efter hundens erfarenheter tidigare i livet.
    Önskar er all lycka mot nya mål!

    Lena m flock

  2. Vad kul! Jättegrattis och härligt läsning om upplevelse kring miljön och provsitiationen. Låter som om att du njutit rejält Stort lycka till med fortsättningen för alla

    Tina med Goldenpojkarna Cash&Fight

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top