Det krävs list för att nå sina mål

Pocketcockern har åsikter om godisvalet. Hårda torrfoderkulor ska det inte vara. Det ska vara de mjuka stora bitarna från Ica delade i lagom stora bitar. Jag säger då det. Inte nog med att hon fått mig att gå över till godisbelöning överhuvudtaget, hon styr vilken sorts godis det ska vara med. För att hon ska tycka träningen ska var mödan värd behöver det vara lite extra. Jag som är väldigt restriktiv med godisbelöningar, jag brukar faktiskt inte använda det alls egentligen. Men om en godisbit öppnar upp kommunikationen och cockern och jag i och med det finner ett språk vi båda förstår så är jag såklart öppen för förändring. Det finns många vägar till inlärning och jag vill inte vara den som konservativt håller fast i ett och samma spår. När jag får hundar som pocketcockern blir inget riktigt som förut men det blir otroligt utvecklande. Fångad av hennes charm och integritet tittar jag på den lilla hunden och frågar mig själv vad jag kan finna för vägar i träningen med just henne. Jag letar lösningar och prövar, svär och skrattar. Aldrig trodde jag att några mjuka godbitar från Ica skulle kunna spela en så avgörande roll. Men man ska aldrig förvånas, särskilt inte när det gäller små söta cockrar. Hon stötte en fasan idag med förresten, stark som en oxe både fysiskt och mentalt finns det inget som hindrar henne i sådana lägen. Det skulle möjligen vara jag då, om jag är tillräckligt snabb i vändningarna. Då känner jag mig som en stor bromskloss i hennes liv, en som bromsar upp och hejdar alla roliga projekt hon kommer på. Jag som vill tillföra och inte ta ifrån. Kanske hon kan se mig som en tillgång istället för en bromskloss framöver om hon får tillräckligt många mjuka godbitar? Ha! 

Är det svårt att förstå att man faller? Handlöst och ofrånkomligt inför den långa mjuka öronen och den milda blicken. Den varma lila kroppen och den ständigt viftande svansen. Så mycket kärlek. Men skenet bedrar en del kan jag meddela. Fast det är det värt. Jag önskar alla att få förmånen att umgås och leva med en cocker. Det är berikande och glädjefyllt. Och möjligen en liten smula frustrerande.

På några få dagar har det blivit vår. Helt makalöst vad snabbt vädret kan ändra sig. Idag var det en särdeles underbar vårdag fast det bara är februari. Det kommer bakslag säger någon. Såklart det gör men det kostar liksom inget att njuta av den här vårdagen för det. Bakslag eller inte. 

Så på eftermiddagen efter jobbet tog jag unghunden, den gule och den äldsta cockern och ett knippe dummy med ut i solen på ett av fälten. Vi gick ett varv och kastade ut några apporter på lämpliga platser som sedan hundarna fick turas om att hämta dem. Väldigt nyttigt för den unga svarta att vara med och vänta på sin tur. Nyttigt för mig med som tvingades inse att den sexåriga och den åttaåriga hunden var precis värdelösa på att sitta kvar där jag satte dem. Inte för att de försvann någonstans med de gled liksom runt lite i leran när jag jobbade med unghunden. Vi behövde uppenbarligen repetera en sådan simpel sak som parkeringsträning. Efter lite trixande och påminnelser satt de lite senare prydligt fastlimmade och träningen kunde fortgå. Med rätt attityd och inställning får man jobba och då brukar dessutom jobbet bli väldigt bra. Lyckligt svansviftande hundar hämtade sina apporter och unghunden fanns sig fint i gemensamhetsträningen. Ingen häpnadsväckande träning och ingen stjärnstatus på utförandet men på det hela taget ett givande kort träningspass, även om mitt tålamod prövades en del. 

 

1 reaktion på ”Det krävs list för att nå sina mål”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top