Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Min svarta utmaning ligger i högen med hundar en bit ifrån mig. Hon sover sött och drömmer säkert trevliga drömmar om lyckade fågeljakter och annat som intresserar en liten cocker. På dagarna sover hon annars inte mycket alls, hon röjer runt mest hela tiden. Fulladdad och lite till. Vi håller vår linje rätt så bra, varannan dag har vi riktigt fina träningspass tillsammans och varannan dag lite sämre träningspass. Ett och annat smärre katastrofpass gör sig plats ibland med. Eller som idag då vi lyckades få ihop en riktigt bra träning med en något sämre och en med katastrofvarning på en och samma gång. Jag har god lust att skylla på fasanerna, att de var på fel plats vid fel tillfälle. Att det var deras fel. Fast som vanligt har jag ingen annan att skylla på än mig själv. Jag hade inte förberett tillräckligt och framför allt inte förutsett. Därför avslutades vårt fina träningspass med en rejäl fasanjakt. Flow hamnade mitt i fasanflocken och det gick undan kan jag säga. Fasanerna flög åt alla håll med Flow tätt efter. Hjälplöst sist kom jag och det krävdes en rejäl språngmarsch och genskjutning innan jag fick tag på det svarta monstret som var helt inne i jakten. Jag förbannade mig dåliga reaktionsförmåga, mina onda luftrör och min ännu sämre planeringsförmåga när jag väl fått styr på valpen och haft ett allvarligt utvecklingssamtal med henne. Hur många gånger säger jag inte till andra att de ”inte ska försätta sig i okontrollerbara situationer med sina unga hundar” utan planera och tänka till i förväg så att inget oförutsett inträffar. Nu satte jag mig själv och min egen unga hund i den fällan. Jämmer och elände. Jag fick räddat situationen något genom att ta med henne in i kaninhägnet där vi satt lugnt och fint både hon och jag och tittade medan kaninerna retfullt skuttade runt. Kontakt och kontroll. Positivt tänkande brukar också vara en bra lösning på sådant som inte riktigt gått som man tänkt, så nu tänker jag att det fanns en del plus i det här med. Jag vet nu ännu bättre att unghunden har en enorm jaktlust, stark är den också. Det kan vara bra i framtiden. Hon jagade också utan skall eller ljud trots den minst sagt något heta situationen. Det måste ju absolut kunna läggas på det positiva kontot tycker jag. Men när jag tappar hoppet lite grand och faller tillbaka i mer negativt tänkande så tänker jag att det kommer att krävas en helvetes massa lydnadsträning för att få ordning på kontrollen i framtida heta situationer. Suck. Men som sagt, jag har önskat mig en rejäl utmaning. Den har jag här nu, den är svart och söt och sover för stunden tryggt i högen med hundar på golvet. Och jag gillar verkligen Flow, nästan hela tiden, men jag får nog ligga lågt med nya ideer och projekt under hela 2019 för den här utmaningen lär kräva en hel del om det ska bli bra.

På förmiddagen idag tog jag mig an en lite mindre utmaning som avlöpte riktigt bra faktiskt. Ett besök på det stora djursjukhuset i Göteborg. Själva besöket i sig var väl inte så utmanande men att ta sig dit i massa trafik i en stad där ungefär alla vägar tycks vara under ombyggnad samtidigt kräver en del. Särskilt av en lantis som mig som mest kör omkring på smala grusvägar och i stort sett tomma landsvägar. Det gick bra, vi kom fram i tid och det mest dramatiska i trafiken var nog en omkörning av en lång dragspelbuss. En omkörning som jag stod för och där Peugeoten fick bekänna färg. Jösses så långa linjebussarna i städerna är. På djursjukhuset fick Mer och jag träffa en specialiserad neurolog med anledning av Mers ansiktsförlamning, som nu förövrigt också har flyttat sig till höger sida. Tjugo minuters undersökning senare och ganska många pengar fattigare var jag väl inte så värst mycket klokare. Men det viktigast var dock att neurologen kunde lugna mig med att det gick att utesluta en tumör. Det var nog dagens bästa besked och väl värt pengarna. Vilken enorm lättnad. Fina, fina hund nu hoppas jag och vågar tro på att du och jag kommer att få jaga och ha roligt tillsammans många år till. Vi får bara ge det tid och tro att förlamningen läker ut så ögonens blinkreflexer börjar fungera som de ska igen. Det sneda ansiktet kan vi leva med.

Pin It on Pinterest