Do it, and do it now.

Det fredag den tredje september och solen lyser oförtrutet från den klarblå himlen. Den går snart ner över slottet och fälten och jag tänker att det nog kanske ändå är sista kvällen jag kan sitta på altanen och skriva i solnedgången i skjorta och väst utan att frysa. Det är så magiskt vackert nu. Så som det är i solen på landsbygden när sikten är fri och inget grumlar vyn i landskapet. Fast jag ser några vita inplastade ensilagebalar i horisonten och de misspryder eventuellt bilden lite. Men bara lite eftersom de ändå innebär att landsbygden är levande och att någon fortsatt brukar marken och tar reda på det jorden ger. Har jag det i åtanke kan nästan de vita plastbalarna bli en aning vackra de med. En skytt går förbi över stubben, det stör inte vyn över landskapet alls det ger den bara en annan dimension. Jag ser hur hon rättar till hatten och bössan över axeln på väg ut mot passet. Dovhjortsjakten är igång den med nu och kanske fälls det några hornbärande hjortar ikväll. Jag önskar henne ett tyst “skitjakt på dig” från min plats på altanen och lutar mig tillbaka i stolen för att ta in stunden och kvällen.

Vi har varit på jakt vi med idag men för vår del var det som brukligt fågeljakt på schemat. Änder. Fin jakt, fin dag, fina människor. Imorgon apporterar i igen men på annan plats. Jag är glad över möjligheten vi ges att använda våra hundar praktiskt. Även om vi med åren blivit allt mer avtrubbade, om man kan säga så, och inte längre erfors av lyckorus på varje jakt så trivs vi fortfarande med det vi gör. Tycker rent av mycket om det. Nu för tiden känner jag trygghet inför uppgiften med, jag vet vad som väntas och vad som krävs av mig och mina hundar för att jobbet skall fungera. För att jakten ska bli så försvarbar och etiskt riktigt det bara går fåglarna tas om hand väl. Det är för deras skull vi apportörer är där. Fåglarnas. Det är paradoxalt nog så att när tryggheten som kommer med erfarenheten infinner sig, den man väntat på och önskat sig, kommer lyckorusen inte lika ofta som tidigare. Alltings baksidor tänker jag igen och vet att det är något vi bara att har att acceptera och leva med och att det är bra. Om jag får välja står ändå trygghet och säkerhet högst i kurs så om lyckorusen bara kan tänka sig att dyka upp åtminstone ibland är jag nöjd. Och att vara nöjd är faktiskt inte dumt alls. Nöjd är av någon anledning en väldigt underskattad känsla funderar jag vidare.

På jakten idag fortsatte jag jobba tillsammans med fröken Vi. Taggade till tänderna (fröken Vi något mer än jag) gick vi ut på första såten och tog oss an uppgiften i partystämning. Vi landade rätt bra ändå tycker jag, fåglarna kom in och vi jobbade mestadels tillsammans. Med något undantag då sökarbetet var i stort sett avslutat och jag letade efter Vi medan hon letade efter slottsherren. Det är inte alltid lätt att jobba tillsammans med någon som helst vill jobba tillsammans med någon annan. Men jag klandrar henne inte, fast jag blev lite småsur först, hon och slottsherren har en inbiten och fin relation som det såklart kommer ta lite tid, förtroende och tillit för mig att överbygga. Step by step tar vi oss framåt och det kändes bättre idag än förra jakten så det får väl anses bra. Imorgon jagar vi igen, och sedan på tisdag så vi lär få fler chanser att jobba ihop oss.

På sista drevet idag fick den svarta unghunden följa med som praktikant. Sitta intill Vi och mig och titta på skådespelet. Jag tycket det var lagom att introducera henne nu. Hon har känts trygg och balanserad i de förberedelserna jag gjort och hon är inte typen av hund som jagar upp sig. Så jag tänkte som Arnold Schwarzenegger “Just do it, and do it now”. Varför inte egentligen? En hel del kanske tycker det är vågat men jag tycker ändå det är värt att pröva om hunden “känns rätt”, annars får jag ju aldrig veta. Hur som helst. Den svarta unghunden skötte sig exemplariskt på peggen, satt tyst och helst stilla intill mig när Vi jobbade och jakten pågick. Hon la sig till och med ner en stund under skyttet. Fast då funderade jag lite. Huruvida hon var mer påverkad än vad jag förstod och eventuellt vände den osynliga stressen inåt. Men jag såg inga andra tecken, inga hässjningar och inget stressmjäll eller så. Min tanke var att den unga hunden skulle få ta en lämplig markering om en sådan dök upp. Det gjorde det inte, istället blev de fåglarna som träffades där vi stod diffusa markeringar med dolda nedslag på rejäla avstånd så dem fick fröken Vi hämta in. När jakten blåstes av kunde unghunden däremot få vara med och jobba. Hon inledde lite trevande med att inte förstå uppgiften alls. Inte oväntat. Men polletten ramlade ner direkt när hon fann den fösta anden och jag såg ett tydlig ljus lysa upp runt de svarta labradoren. Meningen med livet för en apportör tycktes uppenbara sig för henne och efter det plöjde hon kraftfullt fram i viltåkern och bland dammarna och fann både döda och skadade änder som hon snabbt greppade och levererade till mig. Jag imponerades igen, av hennes medfödda egenskaper för uppgiften och förståelsen för uppdraget, och faktiskt infann sig ett litet lyckorus. Det är fantastiskt att se unghundar på deras första jakter, hur mycket som finns i dem och får se dem blomma ut i en uppgiften fast de aldrig utsatts för den tidigare. Jag är imponerad och hoppfull, det här kändes riktigt bra och dagen läggs som ett rejält plus till svackan jag tyckt unghunden haft nu i sommar. “Just idag är jag stark, just idag känns mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar” – som Kenta sjunger, så känns det här med. Vi känns starka tillsammans och den känslan ska jag försöka bevara för många dagar framöver.

2 reaktioner på ”Do it, and do it now.”

  1. Åh Katarina, det känns ända hit till min dator. Den där känslan du fick när du vågade pröva “unghunden” och upptäckte de sidor som du hela tiden hade hoppats på.
    Ja, känn dig stark och följ med vindarna – nu när du har flyt. Du har haft tillräckligt med oflyt…….
    Hälsar Lena m flock

  2. Så fantastiskt härlig känsla när man ser att poletten trillar ner hos de unga hundarna 🙂 Ska kanske våga ta med mig lilla Sivan ut jag med någon dag, vi får se. De är ju trots allt lite olika de där två, Helan och Halvan 🙂 <3

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top