Do it with passion – or not at all

Tre fulla pärmar blev det och jag är i mål. För stunden. Delmål ska och bör firas så det gör jag nu med en extra dos välbefinnande över en mugg te. Jag är nöjd med att se änden på pappersarbetet och duken på bordet. Det är riktigt stämningsfullt i vita rummet nu, med adventsstaken, ljusslingan och en röd smal löpare på bordet. Vintervädret hjälper till att höja stämningen i hög grad med, och Sveriges radio som envisas med att spela väldigt många jullåtar. Det är rätt okej ändå.

Fröken Vi vilar i biabädden i köket. Har jag kanske lyckats trötta ut henne en smula idag? Hon ser märkbart trött ut där hon ligger ihoprullad som en röd räv. Hon har blivit fin i pälsen igen efter en seg fällning med, den nya röda har riktigt fin lyster och får henne att påminna om en räv ännu mer. Med den nya pälsen på plats tror jag att löpet snart kommer. Det brukar bli så och det skulle inte förvåna mig alls om tikarna i flocken prickar in sina höglöp lagom till julhelgen. På sätt och vis passar det bra med löp nu och tillhörande vintervila. För vila behövs. Man får tänka sig för lite bara så man inte gör vilan till en prestation i sig, för vila ska inte vara någonting annat än just vila. Inget moment och ingen prestation bara ren vila. 

Så var jag ute med den unga svarta, min svarta, en sväng igen. Tänkte mig att fila lite på ingångarna då hon fallit tillbaka i lite gamla oönskade vanor där det sista. Och så var det ju så vackert vinterväder. Några skick tänkte jag mig också, för att (fortsätta) få till startrutinerna och bli tydligt med vilka kriterier jag ska ha för att skicka iväg henne. Det vet jag egentligen men jag har slarvat ibland, chansat lite och visst har det gått vägen emellanåt. Men det är tryggheten jag vill komma åt, den som ska sitta i ryggmärgen och som jag skapar genom att vara tydlig. Men unghunden tänkte annorlunda om dagens träning. Hon var inte riktigt på topp och hade inte sin bästa dag direkt. Smått oengagerad och långsam i upptagen. Vilket inte berodde på snö på apporterna, för jag hade nya, fina, lysande och torra tennisbollar som jag la på den plogade vägen. Kanske var det just därför, för den svarta finner ingen större vits med att kasta sig över döda bollar som ligger helt still om hon inte får jaga efter dem lite först. Alla är vi olika som bekant. Vi hade en trevlig stund i eftermiddagssolen hur som helst och även om unghunden inte hade sin bästa dag så gjorde hon det hon skulle och när hon fick jaga en boll in i terrängen blev det annat ljud i skällan. Jag antar att jag bör vara nöjd. 

Gulliga Lillie som fyllde sex månader härom dagen(om man nu fyller det) är av annat skrot och korn än sin äldre halvsyster. Mer livlig, mer aktiv, mer ljudlig och mer föremålsintresserad. Lysande bollar på snön är skitroliga hälsar hon. Alla är olika som sagt. Lillie har heller inte systerns begrundande sida, är inte eftertänksam på samma sätt utan lite mer impulsiv. Med andra ord behöver fokus i hennes träning ligga inom lite andra ramar än för syrran. Med pigg alerta hundar är det en balansgång att hålla balansen på plats så att säga. Så det inte vippar över i frustration med tillhörande osäkerhet, ljud eller vad det kan bli. Än så länge är hon allt för liten för att ramas in på det där kontrollerande sättet och vi förväntar oss inte hon ska kunna hantera massa störningar i sin unga ålder. Inte alls. Men efter som vi anar vad vi ser oss henne tänker vi ändå lite på det, ser till att ge henne rätt förutsättningar och utsätter henne inte för sådant hon inte är mogen att hantera än. Slottsherren tränar inte passivitet genom att ta med henne ut och låta henne se andra hundar jobba till exempel. Risken att det blir fel och skapar frustration känns mycket större än chansen att det landar rätt, och hon är för ung. För inte tar man med barnen till Liseberg och låter dem titta på allt men inte få pröva? Barn är inga hundar jag vet, men vissa liknelser blir rätt träffande ändå. Så visst låter man barnen pröva något om man väl åker dit. Däremot behöver de inte få åkband och åka allt de vill. De kan få pröva några utvalda delar av attraktionerna, få lära sig hur man står i kö, och att man måste stå i kö, vänta på sin tur och sedan vänta igen innan nästa åktur. När de är i en åldern då de kan tänkas klara av det. Det är så reglerna är på Liseberg och sådant man får lära sig att förhålla sig till även om det kan vara jobbigt inledningsvis. Det behöver hundar lära sig med, när de är mogna för det. Att “stå i kö” och vänta på sin tur och lära sig förstå att alla apporter inte är till dem. Det man gör mycket blir som bekant bra på och om man övar mycket på att vänta på sin tur blir man bra på det med. Så det får också gulliga Lillie öva lite på, fast i vardagen skilt från apportering och bara med tillsammans med slottsherren när det tränas. Och just det där tänker jag ger grunden till rätt sinnesstämning och balans. Det som möjligen lite felaktigt brukar kallas passivitet.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top