Don’t judge a book by its cover

Någon har tur. En morotsbit faller från skärbrädan ner på köksgolvet. Och nej, flocken är inte så hårt hållen att ingen vågar ta morotsbiten när den landar på köksgolvet. Tvärtom gapar minst tre hundar hungrigt över morotsbiten. Det behöver väl knappast förklaras närmare att det är de tre labradorerna. Men skulle jag klämma i med ett “nej” eller “låt bli” när morotsbiten faller ner väntar de lydigt på tillåtelse. Vill jag tro i alla fall, men i ärlighetens namn måste jag säga att jag känner mig smått osäker på den yngsta huliganen vid ett sådant tillfälle. 

Stadga och ordning och reda fixar man annars bäst i vardagen tänker jag. Skilt från själva apporteringsträningen där jag vill premiera glädje och lust, i alla fall hos de yngre hundarna. Det fina med ett bra “stadgesitt” i vardagen är att det senare blir lätt att flytta med ut det i träningen när jag tycker det är dags. Med andra ord tränar jag en hel del “sitt/stanna” på dagarna med den yngsta. Som en sorts parkeringsträning. För att jag tycker det lägger en bra grund till att förhålla sig lugn(och inte kasta sig över morotsbitar) och dessutom förstärker det vår relation, eller mitt ledarskap om någon hellre vill kalla det så.

Idag var det ledig söndag(nästan) och slottsherren och jag fick tid till egen träning. Jubel och ballonger! Bäst älskar det, den där egentiden där dessutom slottsherren är med är något av det allra bästa enligt den gula hunden. Fröken Vi var med också och hon tyckte det var minst lika roligt. Jag också såklart. I dag körde vi många markerade områden med bollar, snäva vinklar, snabba beslut och leta tajt i området. Ibland förstår jag mig inte riktigt på hur det kan vara så kul att träna hund efter så många år, så många hundar och så mycket dåligt väder men på något sätt överträffar träningen tillsammans allt annat.

Fast det går upp och det går ner förstås. I perioder och efter humör. Med unghundarna var det mer ner idag tyckte jag. Söta lilla Rota vindade klövvilt och söksprang med hög näsa och dålig kontakt. Jag blev riktigt sur på henne. Dofterna hon kände var tydligen himmelska för det var svårt att släppa dem och koncentrera sig på uppgiften. Jag kände ingenting alls mer än en svag doft av skog och mossa och den var inte överdrivet lockande. Men så är mitt luktsinne överhuvudtaget inte närheten av hennes heller. Något var det som doftade världsviktigt för henne eller så hade hon bara inte en bra dag. På slutet fick vi till det i alla fall tyckte jag och vi gick hemåt som vänner. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter och allt det där. Den svarta unghunden var mer inställd på träning och samvaro med mig än vad den lilla cockern var, åtminstone inledningsvis. Vi gick några linjer och skickade tillbaka i ruffig terräng som krävde lite mer letande för att finna apporten. Duktig hund. Så långt. Sedan hände något med dummyn (jag hade bara med en) eller med unghundens mun. Kanske stack hon sig på något? Eller lyckades jag pricka dummyn precis på en tuva med rävpiss? Inte vet jag men en tydlig och oväntad motvilja till att ta apporten i munnen dök plötsligt upp. Förvånad gjorde jag det bästa av situationen innan vi traskade hemåt igen. I morgon är en annan dag som sagt.

När jag läste Jennies gästinlägg igår blev jag både inspirerad och påmind om våra hundars olikheter. Det finns verkligen en viktig poäng i att ingen är den andra lik. Själva har vi en hel hög med hundar i olika åldrar, på olika nivåer och med olika personlighet att träna för närvarande. De två vuxna labradorgrabbarna på fem och sex år som känns rätt stabila och säkra numera, och som vi känner väl. Stabila och bra grundtränade med lika delar självständighet och will to please gör att träningen med dem mest handlar om att hålla i det som redan finns och ge dem utmanade träning för att hålla kvar nivån. Drygt sjuåriga Mer däremot börjar hamna i den där åldern när man lite obemärkt släpper på ett och annat till förmån för träning av de yngre. Han är mjuk och följsam men smyger gärna undan med en och annan olat när jag inte är uppmärksam nog. Vilket ligger helt och hållet på mig att ta tag i såklart. No blame on the dog. Treåriga goldentiken Vi som är en kombination av het och mjuk vilket inte alltid är det allra lättaste men nog så utmanande. Hon är fortsatt på väg och har inte riktigt kommit upp i nivå som man kan kalla stabil. Men med bra och grundlig träning och lite mer tid så ska det nog landa bra. Den yngsta cockern, söta lilla Rota är på väg hon med. Ytterligare en personlighet som kräver tid och ett visst mått av fingertoppskänsla. Hon har en stark jaktlust och är energisk men är samtidigt åt det förarveka hållet vilket gör det knepigt att hitta rätt balans i träningen. Några rävar bakom öronen har hon såklart också och stundtals undrar jag om hon inte får chans att använda dem i mesta laget. Yngsta labradoren, unghunden Min, är en behaglig och burdus unghund. Märkligt att kunna var det samtidigt egentligen men sådan upplever jag henne. Hon är lite mer laidback än andra unghundar vi har haft vilket också gör träningen spännande och utvecklande. Och så cockerdrottningen Lyra då, i hennes fall är det helt klart mer hon som tränar mig än vad det är jag som tränar henne. Otroligt läraktigt måste jag säga, riktigt roligt och fruktansvärt frustrerande på samma gång men jag låter det hållas så. Jobbar mer seriöst gör hon tillsammans med slottsherren. Som ni förstår blir jag inte sysslolös i första taget tillsammans med det här gänget och jag behöver sällan fundera över vad jag ska gör om jag får en ledig lucka. Skönt tycker jag som gillar att hålla mig sysselsatt.

1 reaktion på ”Don’t judge a book by its cover”

  1. Det är så intressant när man börjar fundera på hundarnas specifika personlighet och baserats på din beskrivning av era hundar och egna reflektioner kring våra tycks det som att hundar har en förmåga att vara “både och” – märkligt! Är vi också sådana? Hm… 😉

Kommentarer är stängda.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top