Drömmar, mål och visioner

Klarblå himmel, tjugofemgrader varmt och en lätt bris. Är det något vi inte kan klaga över på vår semester så är det i alla fall inte vädret. En makalös semesterfullträff faktiskt. Vi har inte mycket annat att klaga över heller för den delen. Dagen tar vi som den kommer och trivs med det. Idag flyttade vi om lite i hundrummen för att få lite bättre plats och viltfrysen frostades av. Hanteringen av kallvilt är ett elände egentligen tycker jag. Skjuta, frysa, tina träna, frysa om eller kassera. Det känns allt annat än fräscht och särskilt under varma sommardagar när flugorna hetsar runt viltet för att lägga sina ägg. Men nu är det som det är med den saken, ska hundarna få chans att vänja sig och lära sig före eventuella bprovstarter så måste det såklart tränas. Det med som allt annat.

Vår “Vi”, Yesrieves Veni Vidi Vici i stamtavlan

Fröken Vi fick träning med vilt idag. Det passade bra eftersom det ändå var framplockat ut frysen på grund av avfrostningen. Hon blir så allvarlig med vilt och går inte riktigt att känna igen. Driv och fart minskar betydligt och hon springer inte många steg i onödan. Vilket säkerligen är att föredra i och för sig. Men vi som känner henne som rätt flamsig, het och med stort driv känner inte riktigt igen den goldentiken vi möter när viltet kommer fram. Hon förbryllar oss. Förmodligen hade någonstans mitt emellan varit idealiskt. Men lagom är som bekant svårt att få till. Mot slutet fick labradorgrabbarna hämta in de sista vilten från söket. Totalt överlyckliga över att få springa i mossmarken och leta döda kalla trutar. Efter det fick Bäst gå några linjer som slottsherren lagt ut till oss. Dolda linjer utan skott med terrängfällor och förvillande spår att ta sig förbi. Den gule skötte sig bra, nästan, och jag tror jag höll min del av dealen med, linjerna var bra i det stora hela, stoppen fina, sidotecken okej men de behöver förbättring. Inkallningen däremot var inte skarp nog. Inte skarp alls faktiskt och jag blev i det närmast sur när den gule jagade vidare lite i stil med Alfons Åberg och “ska bara”. Jag gillar egentligen inte att ta hem honom och göra om från början men idag gjorde jag det då jag inte tyckte hörsamheten på vänd tillbaka och inkallningen var tillräckligt bra. Det gjorde tydligen gott för när jag skickade om igen skärpte sig både den gule och jag och vägen mot målet och apporten var tydlig och fin. Efteråt undrade jag förstås över varför jag inte gjorde så första gången, agerade fortare, var tydligare och utrustade mig med en genomtänkt plan. Det är alltid lika lätt att vara efterklok när man står med facit i hand men det hjälper tyvärr inte särskilt mycket alls. På prov är det dessutom särdeles ont om andra chanser dessvärre. 

På eftermiddagen blev det bad, det var helt enkelt för varmt för någon annan större aktivitet så vi tog en sväng till ett av våra paradis i Risveden. Det finns så mycket fint att upptäcka och ta tillvara på i närområdet. Något som blivit extra påtagligt under den pågående pandemin.

Jennie och Katarina med labradorvalparna Shiv och Min. 

Med två nya valpar i Kopparhultsflocken vaknar drömmar, visioner och mål till liv igen. En spännande tid ligger framför oss, förenad med ett visst mått oro med. Oundviklig oro, man vill ju att allt ska gå bra. Att valparna ska hålla sig friska och skadefria, att mentalitet är där den ska vara och att lusten till arbetet ska finnas i överflöd. Just det sistnämnda är väl inget jag bekymrar mig om i fallet med de här två valparna i och för sig men man kan aldrig vara säker förstås. Men vi får ta den eventuella skiten när den kommer, om den kommer. Jag ser verkligen fram emot att få träna och utbilda en retriever igen. Att få utbilda, fördjupa och låta de unga hundarna skaffa sig fina erfarenheter som bygger dem framåt. Med mig på tåget den här gången(förutom slottsherren) har jag Jennie och det ska bli alldeles särskilt roligt att följas åt efter vägen, träna de små tillsammans och diskutera det som uppkommer i träning och utveckling av valparna. För er som skulle tycka det var roligt att följa oss genom valparnas träning och utveckling kommer det att finnas möjlighet till det här vi bloggen med jämna och ojämna mellanrum. Ett inlägg lite nu och då när helst andan faller på. 

“Money will buy you a pretty puppy but it won’t buy the wag of its tail”

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top