Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Det är måndagmorgon igen och med huvudet i botten av tvättkorgen hittar jag de röda juldukarna som jag letade efter igår till första advent. Ytterligare ett bevis på hur fort tiden går tänker jag, och hur dålig min motivation för att tvätta och stryka juldukar är. De har helt enkelt blivit kvar i tvättkorgen sedan förra julen och nu är det verkligen i grevens tid att få dem tvättade och strukna. Första advent blev det ändå, utan röda dukar men med adventsljusstakar, lussebullar och pepparkakor och vackert vinterväder. Det enda som sänkte mysfaktorn förutom frånvaron av den röda duken på bordet var den helt onödiga men rejäla förkylningen jag dragit på mig. Idag känns förkylningen lite lindrigare som tur är och jag hoppas jag ska kunna ta tag i den nya veckan med kraft och ny motivation. Det får bli en riktigt slowstart av morgonen medan den värsta kylan släpper greppet och solen stiger. För det ska bli en vacker vinterdag idag med, med sol och frostgrader. Jag ska njuta av det nyskurade hundrummet så mycket jag bara kan innan leran kommer tillbaka imorgon.

Vi avrundade helgen igår kväll med att titta på ännu ett avsnitt i den engelska serien om ”världens bästa veterinär”. En dokumentär där man får följa de skickliga veterinärernas arbete på kliniken på landsbygden. Jag rörs till tårar av att se sjuka hundar, ledsna människor och passionen personalen har för yrket och problem de ställs inför. Besluten är svåra, nödvändiga och ibland genomförbara. Men inte alltid. Jag har blivit blödigare med åldern tror jag bestämt, och med livserfarenhet. Begreppet ”bara en hund ” sätts fullständig på ända när man förstår hur otroligt mycket djur och människor kan betyda för varandra. Hur de fyrbenta länkar oss samman med vårt ursprung och våra känslor, vår förmåga att känna och ta in. Ödmjukhet, förståelse och tillhörighet och oändlig villkorslös kärlek. Något som nog är viktigare än någonsin i ett samhälle där prestation och elittänkande tycks vara i stort sett det enda gällande. Jag lutar min panna mot den gule labradorens efter programmet, tar in hans värme och begrundande blick. “Du och jag” känslan blir påtaglig och jag förnimms en lycka som är svår att beskriva i ord. Tacksam över möjligheten att få dela dagarna tillsammans med hundar och också hundars ägare hoppas jag att passionen för det ska få fortsätta sprudla och leda mig vidare framåt. Tappar jag bort mig någon gång eller vacklar längs vägen ska plocka fram veterinärprogrammet igen och låta mig påminnas.

Med tanke på prestation och elittänk läste jag de här orden nedan ur en text av Jenny Wibäck som jobbar med hundar, mental träning och tävlingslydnad. Jag tycker hon sätter fingret på något väldigt viktigt då prestationstänket numera även tagit ett rejält kliv in i hundvärlden. Att träna hund är inte alltid en avkopplande hobby för alla längre utan mer en karriär och ett självförverkligande där tävlingsresultat rankas väldigt högt och hunden i andra änden av relationen emellanåt verkar glömmas bort.

”Den dagen vi står högst upp på pallen vill jag att vi är där på grund av vårt samarbete. Inte på grund av att jag nyttjat mitt maktövertag så att du inte vågar göra annat än det jag säger” Jenny Wibäck

Pin It on Pinterest