Eftertänksamhet är nog inte hans grej

Ibland är det roligaste något så enkelt som en torrmopp. Det tyckte de två valparna när de hittade en tvättad dylik som det var meningen jag skulle trycka fast i kardborren på mopplattan efter att jag stekt färdigt pannkakorna. Dragkampen visste inga gränser men moppen var av de segare virket och höll för valparnas hårdhänta hantering. Klart mycket bättre än “riktiga” hundleksaker. Underbart är som bekant dock kort så leken avslutades när slottsherren klev in i köket. Valparna var nog inte så ledsna för det i och för sig för den våldsamma dragkampen ersattes med en stunds träning. Jag studerade träningen från min vrå vid stekpannan. Söta Lillies lilla nostryffel började genast vibrera så fort hon hörde slottsherren vissla söksignal och med nosen limmad mot golvet sökte hon efter godbiten. Och nej, det blir inte särskilt mycket letande mot ett slätt köksgolv för all del men signalen befästs säkerligen bra. Dessutom är det vansinnigt kul att träna lättlärda valpar. Roligt att se på är det med. Där och då önskade jag mig en egen valp att träna. När Lillie drillats en stund var det Lads tur. Då önskade jag mig en egen valp ännu mer. Han var kanske något mer disträ än sin syster, lite mer tonåring och lite mer ofokuserad men riktigt duktig han med. Också han drillades med lite signaler och sedan fick han apportera bävern, som numera är helt utan stoppning, och lämna den till slottsherren. Plättlätt tyckte han(Lad) nog och såg mäkta nöjd ut med sig själv. Jag tror faktiskt han är sådan Lad, av den lättsamma sorten med gott självförtroende och mycket nöjd med sig själv. Lite i överkant vissa stunder möjligen. Labradoren Lillie är mer så som unga labradorflickor ofta kan vara, lite av “duktig flicka”, väldigt mån om att göra rätt och att inte förarga någon i onödan. Jag slår vad om att Lad inte ens funderar över sådant. Eftertänksamhet är nog inte riktigt hans grej.

Cockrar är nog sällan det överhuvudtaget tänker jag. Eftertänksamma. Det ligger nog inte för dem. Möjligen att pocketcockern kan vara lite åt det hållet ibland, en aning. Hon lever livet hos min syster med familj nu. Tiden på kollo visade sig bli långvarig och eftersom den söta käcka pocketcockern med självklarhet klev in i situationen och sin nya familj bestämdes ganska snart att hon skulle få stanna. Till och med katten Niki och pocketcockern har funnit varandra. Om än på lite avstånd på det viset katter gärna vill ha det och smarta inkännande hundar(som pocketcockern) faktiskt begriper. Än delar de inte bädd men katten delar generöst med sig av sina matrester till pocketcockern. När hon själv ätit det hon vill ha vill säga. Det är en god början.

Idag har det varit stilla och nästan kusligt tyst ute. Så tyst som bara november kan bli. Avslaget. Ungefär så som jag själv kände mig. I behov av stillhet och vila. Som tur var hörde jag någon liten småfågel vid något tillfälle och en kraxande korp vid ett annat. Det kändes som en skön påminnelse om att liv ändå finns i det nästan skrämmande tysta. November och den sena hösten har sin plats med men jag har ärligt lite svårt för tystnaden, svårt att vila i den. Tur då att tystnaden  gick att åtgärda med hundträning och några puffar från slottsherrens senaste uppfinningar och bössan. Det blev till en fin söndagsträning för den svarta unghunden då vi fick en “trampjakt med spaniel och bössa” i kanten på fälten på eftermiddagen innan mörkret kom. Många stegs följsamhet, vändningar och en del skjutna apporter att markera. En liten drive blev det med där terrängen delvis ställde till det för unghunden. Lärorikt och roligt. För mig är det också nästan osannolikt bekvämt och nyttigt att “bara” delta på träningen. Inte lägga upp, inte förbereda och framför allt inte veta precis vad som kommer att hända. Det går inte att nog poängtera hur viktigt just den delen är, för alla hundförare, den att inte veta precis vad som ska ske så man tvingas släppa på kontrollbehovet en del. För det är ju där vi ändå hamnar till sist. I alla fall om man som jag har som mål att delta på jakter. Där vet en ju inte just mycket mer än att det är jakt och “allt kan hända”. Man vet inte i vilken ordning fåglarna kommer att skjutas, om det blir en enkel eller en dubble’, om det lyfter många fåglar eller få, eller om det rent av skjuts hårvilt. Snabba beslut och tajming, ofta utanför comfortzonen blir avgörande. Svårt då om man aldrig tränar på den delen tänker jag utan ser till att ständigt ha tillrättalagda övningar där man vet exakt vad som ska hända och var apporterna ligger. I det fick jag lite övning idag som sagt. Även om jag anande vad som skulle komma så visste jag inte om det skulle bli min hunds uppgift att hämta eller inte och om det skulle ske nu eller senare eller inte alls. Nyttigt som sagt.

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top