En dag i sänder

Mitt under den vackraste sommaren rör sig svarta moln in från horisonten och täcker hela mitt jag. Min gula hund mår inte bra, tillståndet har försämrats, hans leder värker och vi tvingas ta farväl en tidig morgon. Alla som älskat en hund och tvingats ta farväl, vi är många det vet jag, känner säkert igen den bottenlösa sorg och saknad som skoningslöst drabbar en. Bara en hund finns det de som säger men bara en hund är så oändligt mycket mer än just det. Så mycket kärlek. En dag när sorgen bleknat lite och jag orkar ska jag skriva mer om det. Men inte nu. Jag tar en dag i sänder.

Mitt i sorgen fortsätter ändå livet och ska så göra. Jag badar i skogsjöarna, tränar övriga hundar, vattnar blommor och tomater, jobbar, promenerar och gråter mellan varven. Vi har haft några fina träningsdagar tillsammans med goda vänner på olika håll och den svarta unghunden har tagit några rejäla kliv framåt. Igen. Den minsta bruna har fått utmaningar hon med och blir allt säkrare i vatten och olika vattenvegetationer och banne mig om inte nittio procent av avlämningarna är godkända till och med. Som vanligt ger övning färdighet och än är sommaren lång så framtiden ligger för oss. Hon är faktiskt riktigt duktig i övrigt också, och så charmigt rolig så jag har svårt att ta henne på fullt allvar. Vilket inte är optimalt för vår träning förstås men jag kan bjuda på det. Hon sitter fint och helt tyst och tittar när de andra hundarna jobbar och när apporter och bollar kastas på land och i vatten, hon tjuvar inte och hon väntar uppmärksamt på sitt kommando med blicken fokuserad mot målet när det är hennes tur. Det är inte så himla illa för en liten pocketcocker tänker jag och ler när hon simmar sitt snabbaste med nosen ivrigt sökande efter apporten. Hon är faktiskt en riktigt rolig hund även om hon stundtals varit nära att kvala in på Blocket. Det blir fortsatt fokus på de här två unga damerna för min del framöver. De blir de två som får axla rollen som mitt nya radarpar under kommande år och min roll blir att utbilda dem och leda dem rätt på vägen mot pålitliga, följsamma och dugliga jakthundar. En roll som förpliktigar men som jag så gärna tar på mig. Framtiden ter sig trots allt ganska ljus.

Men bruna Mer som faktiskt fyller åtta år i nästa vecka är lite småskröplig och han får nog ändå anses ta rollen som deltidspensionär nu för tiden. Vad han tycker om det vet jag inte riktigt men han är på det hela taget en nöjd hund som brukar finna sig väl tillrätta oavsett så det går säkert bra. Det kan till och med hända att han tycker det kan vara en smula skönt. Idag följde han med mig på planeringsrunda i markerna inför öppenklasslägret som startar imorgon. Som den enkla och lättsamma halvpensionär han är uppskattar han egentiden tillsammans med mig och finns bara någonstans runt ikring utan att hitta på några hyss. Får han bara vara med och gå fritt och kissa en skvätt var tionde meter så verkar han märkbart nöjd med livet. En apport inemellan säger han såklart inte nej till och blir det tal om jakt så jublar han. Åtta år gammal så tycker han fortfarande det är minst lika roligt med apporteringsträning och jakt, om inte roligare, som han tyckte som tvååring. Jag gillar hans inställning och tänker att jag nog gjort några rätt längs vägen i alla fall eftersom han bibehållit glädjen och entusiasmen inför arbetet lika stark under alla åren. Vi försöker fortsätta på det spåret ett tag till. En dag i sänder.

 

1 reaktion på ”En dag i sänder”

  1. Massa kramar till dig, det är så himla ledsamt. Men, i svåra stunder är det fint att ha andra fyrbenta (och tvåbenta) kamrater som hjälper en att hålla modet uppe. <3

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top