En dag ska jag städa

Som en ärrad krigsveteran haltar han fram över köksgolvet med ett rinnande öga och den onda tassen i bandage. Han har varit lite otursförföljd ett tag den gula labradoren, men det hade som vanligt kunnat vara mycket värre. Tassen ömmar och det får gå ytterligare några dagar innan han får följa med på längre utflykter igen. Han hade tur ändå tänker jag, att pinnen eller vad den nu var han lyckads trampa upp i tassen gick mellan trampdynorna och genom simhuden. En skogspiercing som veterinären sa. När jag ser såret nu när vi spolar, sköljer rent och lägger om (han uppför sig exemplariskt som patient) förstår jag varför han skrek. Det där måste gjort riktigt ont. 

Jag står fast vid att morgonen är min bästa tid på dagen. Också nu fast inte den gule kan gå med på morgonpromenaden och jag saknar honom där. Tidiga morgnar där jag inte behöver iväg någonstans utan kan fixa med mina morgonrutiner och jobba undan lite kontorsarbete innan ljuset kommer för att sedan ta hundarna på den obligatoriska morgonpromenad är guld för mig. Absolut en av de största fördelarna med att jobba hemifrån. En mindre bra sak med samma hemmajobb är att det lätt blir rörigt i slottet, pappershögarna trängs på de öppna bänk och bordsytor som finns och material för packetinpackningen staplas lite här och var. Jag ska nog finna en lösning på det med tänker jag. Ett kontor kanske? Eller avsätta lite mer tid för städning och undanplockning. En dag ska jag städa tänker jag. När helst lust tid till det sammanfaller.

Med stor beslutsamhet över att dagens träningspass med Rota skulle handla om stadga gick jag ut i skogen med pickingupvästen fylld med bollar och kastvänliga små dummy och den lilla cockern. Vi var på hugget båda två och jäklar vad bra träningen blir då. Jag började med ett rents lydnadspass och såg till att åtlydnad på signaler och “uppflogskast” satt där de skulle sedan fick pocketcockern söka och jag kastade störningar när jag fann det lämpligt. Rota sökte som hon brukar, noggrant och marknära så de flesta störningskasten såg hon överhuvudtaget inte men några gånger kom jag åt effekten jag önskade. Vid något tillfälle lät jag henne apportera en av de kastade apporterna och det gjorde hon villigt. Så bra att jag prövade igen, och igen, och en gång till, och… Jag tror hon apporterade totalt en åtta, tio gånger under träningspasset, några markerade apporter, någon i söket och en på något som kunde liknat en linje. Det låter säkert inte så märkvärdigt men i vårt fall var det faktiskt det. Den lilla cockern har tyckt att apportering har en sekundär betydelse i samband med sök och det har tagit tid att få upp intresset för att apportera mer än två gånger. För mig har det varit frustrerande att inte lyckas få till apporteringen fullt ut eftersom det ändå får anses vara min specialitet. Men varje individ är unik och har sin egen personlighet vilket gör att jag fortsätter förhålla mig ödmjuk inför uppgiften. Under hösten lade jag undan hennes apporteringen helt och bestämde mig för att bara låta det vara under en längre period. Att ge saker tid brukar göra gott och ibland är det nog faktiskt bara tid som fattas. Det verkar ha varit så i Rotas fall med. Något har mognat och fallit plats och genom att ge apporteringsträningen ett uppehåll har jag vi inte riskerat att snärja in oss i missnöje och konflikter. Nöten är säkert inte knäckt helt och hållet än men vi är i alla fall på rätt väg. Tror jag är väl bäst att tillägga, med olika individer och ödmjukheten i färskt minne.

Den svarta långbenta har varit ute med, fattas bara annat, mellan varven av privatelever och kurser. Idag prövade vi lite terrängbyten under lättsamma former i leran. Jag kastar ute en markering vi vänder och går byter vinkel och skickar tillbaka. I det läget går hon som ett spjut , hon kan och vet och känns trygg och inte det minsta tveksamt. Idag gick skicket över den dubbla stenmuren vid den gamla fägatan. Inga problem sa den svarta och rann över stenmurarna i snygg stil. Dummyn hittade hon med och levererade med ett rejält lerigt plask i min famn. Lite får man offra sig tänkte jag med lera långt upp i ansiktet. Sedan prövade jag för första gången en övning med två apporter inblandade, med 180 graders spridning. Där kunde jag inte säga som många andra att “jag prövade för första gången och unghunden klippte det rätt av”, istället tvingades jag konstatera att hon inte fattade uppgiften alls. För tidigt tänkte jag, inte mogen än, eller så har det möjligen med hennes lite begrundade personlighet att göra? Första gången jag prövar något med henne är hon ofta tveksam för att sedan andra gången verka vara rätt säker. Det är för tidigt att säga om det är ett mönster hos henne för jag har inte hunnit pröva så mycket än men det är intressant att ha iakttagelsen i bakhuvudet och se hur det utvecklas framöver. Nu tuggar hon oxben på en fårskinnsfäll i puben och tycks outtröttlig. Men så är hon ju en äkta labrador med stort hjärta för mat med.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top