En enda sanning?

Jag brer frallor och slottsherren packar bilen. Imorgon bär det av på andjakt igen. I lite annorlunda format den här gången eftersom det är “vår egen” jakt där våra kursdeltagare som inte haft möjlighet att delta på så många, eller rent av inga, andjakter tidigare ska få möjlighet att pröva sina hundar under jakt. Ett gott gäng med hundförare och skyttar kommer vi att bli, både nya och mer erfarna som samlas för en gemensam jaktdag. Jag ser fram emot morgondagen.

Med fyra egna hundar att träna och några till att ta hand om finns det alltid något att träna på eller fundera över. Hur många sanningar det egentligen finns funderade jag över idag när ytterligare en diskussion om hur man “bör” eller “ska” föra sin hund dök upp. Den här gången handlade det som så många andra gånger om ifall man ska blåsa stopp innan man ger sökssignal eller inte. Om man alltid ska göra det och om man i så fall alltid ska kräva ett regelrätt stopp innan hunden får lov att söka. Tål att funderas över såklart och det finns oändligt många sanningar och svar på det skulle jag tro. Rent av lika många som det finns hundförare. Själv brukar jag passa mig för ord som alltid och aldrig. För när alltid och aldrig används ofta är jag rädd att det tyder på att det finns brister både vad det gäller erfarenhet och ödmjukhet. Hur man som ny hundförare ska sålla mellan alla de där sanningarna har jag lite svårt att förstå men det brukar väl som det mesta lösa sig efterhand. Inget är så enkelt att det är antingen rätt eller fel och även hundträningstillvaron är fylld av gråzoner. Och åsikter. Finns det någonsin, någonstans någon sanning som är den enda rätta? Knappast. Med ögonen ordentligt öppna borde vi se att vi alla har olika erfarenheter, värderingar, åsikter och hundar. Det som passar mig kanske inte passar en annan förare, eller en annan hund. Det står oss var och en helt fritt att välja hur vi vill träna. Vi behöver inte vara för eller emot, välja sida eller förkasta. Vi behöver bara med öppet sinne och öppna ögon träna våra hundar och välja de tipsen och råden som känns rätt i magen och passar oss. Och respektera varandra, så blir världen lite ljusare och hundträningen lite roligare.

Den gule hunden bryr sig inte om sanningar eller rätt eller fel, han älskar att leta efter bollar i gräs oavsett sanning eller åsikt. Det är ett av våra evighetsprojekt det där med att leta noga i lugnt tempo efter bollar i gräs så det passar fint att öva på. Idag la jag ut bollar i ett begränsat område med rejäl gräsvegetation som jag sedan skickade den gule till för att leta. Jag blåste stopp varje gång innan söksignalen därför att den gule behövde det, dels för att han inte kom in rätt i området i förhållande till vinden men också för att stoppsignalen skulle vara en signal för honom att växla mellan styrt arbete och självständigt arbete. Nästa gång kanske jag gör annorlunda, om vinden ligger rätt och han självmant bromsar upp. Vi får se hur det ter sig.

Hon är go ikväll den svarta valpen. Lite piggare än vad hon brukar vara om kvällarna kommer hon med den blå taggiga bollen i munnen och klättrar upp i min famn där jag sitter vid datorn. Jag tror hon frågar mig om vi inte ska leka en stund och vem säger nej till en stunds kvällslek med en taggig blå boll och en valp? Så vi leker lite, några få minuter av dygnets tjugofyratimmar som troligen gör mer gott för vår relation än tio gemensamma skogspromenader. Fast det går inte att leka ifred så länge, den bruna valpen som nyss sov gott vid mina fötter vill också vara med. På sitt betydligt mer försynta vis hämtar hon en tennisboll och visar stolt upp för mig. “Lek med mig med” säger hon. Och vem säger nej till det?

 

2 reaktioner på ”En enda sanning?”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top