En underskattad träningsform?

Jag sätter mig och skriver en stund. Förbereder dagens kurs. Utanför verkar regnvädret vara på väg förbi och solen tittar fram. Väntar man tillräckligt länge så kommer den alltid tillbaka. Solen. Jag tittar på högen med lappar och anteckningar som ligger på köksön. Allehanda kladdpapper nerklottrade med stödord, ideer och saker jag behöver komma ihåg att göra. Lev! står det på ett ställe. Med utropstecken efter. Det kan det vara bra att upplysa sig om när tiden rusar. Att inte bara överleva utan faktiskt leva också. Jag gör mitt bästa för att göra det tycker jag. Ser till att fylla dagarna med sådant jag trivs med. Alla anteckningar och kladdpapper jag strör runt mig är ett bevis på det, att jag mår gott och trivs med livet. Om mina ideer sinar och kladdpapper och block blir tomma från anteckningar vet jag att något inte står rätt till. Så väl känner jag mig själv vid det här laget. Nu tenderar block och papper att vara överfulla så det måste rimligen vara ett gott tecken.

Jag är sugen på att skaffa höns igen. Saknar dem vi hade så. Och äggen. Men kalkben, hönsloppor och rävangrepp saknar jag inte alls så jag ska fundera några varv till innan jag bestämmer mig. Jag tycker om djur och det är inga problem att ha hand djur så länge de håller sig friska men det är ofantligt jobbigt när de inte mår bra. Man ska såklart inte planera livet efter sjukdomar och skador, hur skulle det se ut? Men ändå. Det räcker gott med de krämpor och skador som en hundflock kan samla på sig om oturen är framme. 

På jakten igår hamnade bruna Mer och jag på apporteringsuppdrag i ett kålfält. Fodermärgkålen, som jag tror det handlar om här, hade vuxit sig riktigt hög och nådde mig upp till låren och en bra bit över huvudet på den bruna cockern. Han tog i alla fall sitt kålfältsuppdrag på största allvar och markerade så gott han kunde där han satt på botten av kålplantorna. Det var inte många änder som föll där vi stod men apporteringen av dem blev spännande. Den brune var snabb ut till den första nedslagsplatsen men hade till en början svårt att lokalisera anden bland all blast. Jag hade i min tur svårt att lokalisera honom för han syntes inte alls i det höga och att hjälpa honom med visselpipan visade sig varit näst intill omöjligt så länge han sprang i det blöta kålhavet. Det var nog inte mycket ljud som trängde i genom det “prasslet” överhuvudtaget. Men han jobbade bra och kom strax med anden även om det var svårt för honom att hitta tillbaka i den höga terrängen med en andvinge för ögonen. När han väl kommit underfund med hur han skulle ta sig an marken löste han resterande markeringar utan bekymmer och jag kunde snabbt avliva de skadade fåglarna. Det var kul att se honom. Arbetsglädjen och lyckan i ögonen. Han är så nöjd nu den brune, fräschare och i bättre kondition än han varit på mycket länge. Jag som knappt trott att han skulle klara den här jaktsäsongen tänker nu att han istället ser ut att kunna hänga med flera år till. Hela han känns stark och frisk och fylld av livsglädje. Just nu känns han nästan odödlig. Jag funderar över om det är själva jaktsäsongen som gjort honom gott. Att tillfredsställelsen när arbetet äntligen är i gång och han får jobba på riktigt gör så det mentala får sitt. Det är ju ändå det bästa han vet. Eller så är det kroppen som klarat att själv läka ut något han dragits med som vi inte funnit eller förstått. Slumpen, ödet, en utläkt infektion eller något annat. Mig spelar det ingen roll. Jag är bara glad att han verkar pigg och stark.

Fröken Vi visade prov på egenhändigt inhämtad jakterfarenhet i går med. Hon har lärt sig att titta efter fåglarna. Kanske har hon gjort det hela tiden fast jag inte riktigt lagt märke till det. Det vet jag inte riktigt. Igår var i alla fall första gången jag tydligt såg hur hon scannande himlen efter fåglar innan skyttet ens börjat. Det var inte så att hon tittade efter riktningen på skyttarnas bössor (för de var inte laddade än) utan mer att hennes huvud gick som när man tittar på en tennismatch. Hon satt helt still vid min sida men vred huvudet växelvis till, höger, till vänster och bakåt och om igen. Och visst var hon med. Redan innan skyttarna sett från vilket håll fåglarna kom in hade hon koll och var förberedd. För mig var det bara att vara uppmärksam och följa hennes engagerade blick så såg jag med i god tid jag och kunde tipsa skytten bredvid mig. Teamwork igen.

Efter avslutad jakt igår fick slottsherren och jag äntligen möjlighet att skjuta några serier på skjutbanan. Det var alltför längesedan sist. Jag måste se över mina prioriteringar tänker jag. Hur som helst var det väldigt kul och vi sköt båda oväntat bra. Väldigt bra faktiskt. Det fick mig att fundera över om det där med att vila sig i form kanske inte är en så dålig träningsform trots allt.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top