En vacker dag

Det är synd att klaga en fredag som den här. Andjakt med goda vänner, klarblå himmel, sol och femton grader varmt. Vi såg till och med en citronfjäril. I november. Tiden är ur led på fler än ett sätt. Man kan oroa sig också förstås, för klimatförändringar, coronavirusets spridning och en hel del annat. Fast idag valde vi att bara njuta av dagen precis som den var. Man behöver sådan dagar. Mitt i eländet är det en makalös tur att vi har det intresset vi har, så att vi kan fortsätta träffas och träna våra hundar, eller jaga, utomhus med covidanpassat avstånd till varandra. Dessutom smakar mat och fika extra gott utomhus tycker jag. Så detsamma gäller kurserna här hemma, vi fortsätter som planerat, vi som är friska träffas utomhus i små grupper men vi går inte in och fikar efter avslutade kurstillfällen utan vi får nöja oss med att en i taget gå in och hämta kaffekoppen och sedan mingla med avstånd på utsidan.

Nu droppar hundarna av en efter en och lägger sig tillrätta i biabäddarna, några av dem gnager förstrött på en benknota och andra sover gott efter en dags arbete på jakt. Lugnet hägrar sig till Daniel Norgren stämma som många andra fredagskvällar,  “How long are we running out of love”. Jag gillar verkligen hans röst och hans musik, det mest av den, men inte riktigt allt, ibland blir den lite för exprementiell för att passa mig. Så tänkte jag när jag läste ut en bok av Peter May igår kväll med. Att det mesta han skriver passar mig och att hans böcker är några av mina absoluta favoriter, Svarthusen, Lewismannen och Lewispjäseran till exempel. Den trilogin fascinerade mig och målade upp hela Yttre hebriderna för min näthinna. Så kraven är högt ställda på varje nyutgiven bok jag läser av May. Den senaste jag läste, den jag avslutade igår, “Ranish Tweed”, fängslade mig lika mycket som den första trilogin men jag blev gruvligt besviken på slutet. Det kändes som historien inte riktigt gick ihop och förlorade sin trovärdighet. Men de första nittio procent av boken var i toppklass så jag förmodar att jag borde vara mer än nöjd. Det slår mig att det är ungefär samma sak med hundträningen. Om ett träningspass går riktigt bra men avslutet inte riktigt blir som jag tänkt är det det jag bär med mig efteråt, fast nittio procent var riktigt bra. Så dumt! 

Fredagen idag har varit en alldeles utmärkt dag, fin på alla sätt. Jag är bara lite besviken på mig själv, för att jag inte hade civilkurage nog att säga något eller ingripa in en situation där jag i efterhand känner mig övertygad om att jag borde ha gjort det. Varför är det så svårt att agera direkt undrar jag, och varför är det så lätt att hitta det jag skulle sagt och handlingarna jag borde gjort först efteråt när man fått tid att begrunda och samla intrycken? Jag hoppas jag blir bättre på sådant med tiden och med åren. Men det börjar sannerligen bli dags nu eftersom jag högst sannolikt redan har levt mer än hälften av det liv jag kommer att få leva. Den gula hunden tittar på mig med sina mörka ögon och kloka blick. Han funderar inte så mycket över det som varit. Men jag undrar om han ändå inte är lite fundersam över varför han inte fick sitta vid min sida på jakten idag. Tassen gör ju inte så ont längre. Hur ska han kunna förstå sådant där som läkning och penicillinkurer när det enda han vill är att få vara med? Men vissa saker förstår han, som det att han redan i går kväll visste att vi skulle åka på jakt idag. Fast jag inte tyckte jag sagt något eller gjort något som skulle kunna få honom att förstå vad som var på gång. Kanske hörde han det när slottsherren och jag pratade om den kommande jaktdagen, något i vårt tonläge eller vårt sätta att engagera oss? Vad vet jag. Han är klok den gule. “When I hold you in my arms”– sjunger Norberg – “I need no more”. Om livet ändå vore så enkelt tänker jag och kryper upp i slottsherrens famn.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top