Fjärilar i magen

Jag vaknar till ett stilla vårregn och den tidiga morgonen. Magin pågår utanför fönster, dagens väcks till liv, löven och blommor spricker fram och fåglar sjunger storstilat. Regnet är lika välkommet som den lediga dagen.

Nu när pandemin pågått i över ett år. Ett år då det funnits mer tid en vanligt till eftertanke har jag kommit fram till att det är några saker jag saknar och en del andra jag klarar mig bra utan. En del saker står jag lite dubbel inför med. Jag saknar till exempel att krama vänner men jag saknar inte det allmänna kramandet, det där när man ska avgöra om mötet man står inför förväntar sig en kram eller om ett handlag är mer rätt. I de lägen tycker jag pandemin gjort mig en tjänst (om man ens kans tänka så om en pandemi) eftersom det numer räcker med ett leende och ett hej vid olika möten. Enkelt och hanterbart.

Jag är lite dubbel vad det gäller provstarter med hundarna med. Det har inte blivit många, dels för att den gule varit skadad men också på grund av pandemin. Vad det gäller provstarter har jag märkt, och visste nog egentligen sedan tidigare med, att jag inte behöver dem för att vara motiverad att träna. Jag tränar gärna även utan planerad provstrat och har inte svårt att motivera mig till det. Däremot saknar jag fjärilarna i magen hur konstigt den än kan låta. Nervositet är jobbigt att hantera och fjärilarna kan tyckas obehagliga men jag vet också att jag blir fokuserad och ovanligt skärpt när jag är nervös. Fullständigt närvarande. Det saknar jag. Jag saknar också gemenskap på provplasten, möten med människor, nya och gamla bekantskaper, småpratet känslan av hunden vid min sida och möjligheten att se bra hundarbete. 

Min extroverta sida har saknat sådana tillfällen medan min introverta sida har tyckt att det varit vansinnigt skönt att inte behöva åka iväg på kalas och sociala sammanhang om kvällarna. I över ett år har jag kunnat gå klädd i “jobbkläder” och på sin höjd jeans och tröja och de kalas vi varit med på har skett utomhus i fritidskläder. För min del får det gärna fortsätta precis så även utan pandemin eftersom doften av parfym och rakvatten och människor som klär upp sig är förknippat med stress, oro och hjärtklappning för mig. Något jag klarar mig allra bäst utan. Det är skillnad på fjärilar och fjärilar tänker jag.

Under att par dagar har jag fått mitt lystmäte tillgodosett vad gäller sociala sammankomster på allra bästa sätt. Vi har haft en miniweekend igen. För unga hundar från ett årsålder och uppåt den här gången, och unghundar är som vanligt något av det bästa som finns. Människor med. Jag tycker verkligen om människor och jag tycker om människor som tycker om sina hundar ännu mer. Två fina dagar tillsammans har vi haft och hundarna har gjort bra framsteg och skaffat sig nya erfarenheter. Skrattat har vi gjort med, både ofta och länge, åt unghundarna och deras funderande och uppfinningsrikedom. Det visade sig också bli väldigt roligt att flytta ett bord. Visst sjutton blev det en och annan allvarlig min, och några gråa hår här och var också, det hör till när man tränar hund och särskilt unghundar förmodligen. Det svänger fort mellan toppar och dalar, ungefär så som vädret svänger ibland. Frost i går morse och tjugotvå grader varmt väntas imorgon. Det gäller att hänga med i alla dessa svängningar och jag behöver gå igenom min garderob och stryka en skjorta inför morgondagens väder eftersom ulltröjorna jag levt i de senaste inte alls verkar komma till sin rätt kommande dagar. Imorgon fortsätter nämligen träningen av unga hundar fast då i annat format, då blir det vattenträning på en vacker plats med utmärkta möjligheter för bra introduktion i vattenarbetet. Som det ser ut nu får vi övning även i att hantera regn för trots de tjugotvå graderna som utlovats ser det ut att komma att vräka ner ansenliga mängder vatten uppifrån under dagen.

Vid unghundsträning är som bekant det mesta nytt och spännande, både för hund och förare, och med varje träningstillfälle i ny miljö följer nya utmaningar och situationer. Under resans gång lär man känna sin hund och förstå hur den reagerar och agerar inför uppgifterna. Informationen vi får under träningspassen är ovärderlig för att vi ska förstå vår hund och förvalta dess egenskaper och förmågor på bästa sätt. Möjligheten att jobba MED hunden och inte MOT den och ta vara på just min hunds egenskaper, acceptera dem och försöka förvalta dem på bästa sätt ska vi ta vara på. När unghundarna tränas kommer vi att märka vad de har lätt för och vad de har svårt för och vi ges då chans att klura på hur vi ska utveckla dem bäst med just de förtjänster varje hund besitter. Det är inte samma sak som att strunta i bekymmer och svagheter förstås, de måste vi också jobba med men genom att välja rätt väg med varje individ undviker vi att skapa onödiga konflikter som kan ställa till bekymmer i relationen. Genom att låta unghunden få den tid en behöver och inte kräva perfektion i utförandet för tidigt byggs också förtroende och en hållbar relation. Den relationen är det högsta målet av alla tänker jag, sätter vi den blir vi oslagbara och har tagit hem högsta vinsten i hundträningen. Det som är nyckeln till framgång och önskade resultat alldeles oavsett om vi startar på prov, jagar med våra hundar eller “bara” vill träna och ha kul tillsammans. Let’s go!

 

 

1 reaktion på ”Fjärilar i magen”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top