Från ord till handling

Ljuset kommer tillbaka allt mer och det känns i luften att vi närmar oss våren även om det är gott om tid kvar till dess. När jag gick på väl upptrampade hjortstigar tillsammans med hundarna i morse sjöng en talgoxe. Så det är på riktigt nu, våren är verkligen på väg om än avlägset. 

På promenaden med retrievrarna rör sig hundarna fritt, under uppsyn förstås. Frihet under ansvar eller något år det hållet. Den svarta unghunden har tagit fasta på det där med frihet och springer gärna fort och långt. Så har hon riktigt långa snabba ben med. Jag får hålla mig alert och vaken och vända henne när jag tycker det barkar iväg allt för mycket. Precis som sin morfar älskar hon själva springandet, det är självbelönande på något sätt och jag undrar hur många kilometer om dagen hon skulle tillryggalägga om hon fick “fria händer”. Hon är av den springande sorten helt klart.

Efter retrievrarna är det cockrarnas tur. Samma rutiner och samma ordning varje morgon förutsatt att inte något arbete, tandläkarbesök eller annat sätter käppar i hjulet för oss. Cockrarna springer inte riktigt lika fritt. Ett visst mått av frihet under ansvar råder för dem med men den minsta lilla har lite problem med ansvarsdelen och behöver hjälp med att styras upp. Morgonen är en bra tid för sådant för mig. Utvilad och pigg efter en god natts sömn ter sig gårdagens träningsbekymmer och en bångstyrig cocker inte så stora alls. Hinder är till för att övervinnas tänker jag och kavlar upp ärmarna för att förstärka min inställning. Ett bra val visade det sig för den lilla går fint. Tänk så mycket som sitter i huvudet på oss ändå. Så mycket vi faktiskt kan påverka med rätt mentala inställning. Att föra en påhittig, klurig cocker kräver fullständig närvaro det är ett som står klart. 

På eftermiddagen när jag är trött hopar sig tidigare träningsbekymmer över mig igen och jag känner axlarna sjunka ihop. Jag beklagar mig lite för slottsherren över den yngsta cockerns besvärlighet och säger att jag planerar att ge henne en paus. “Det tror jag inte på – säger slottsherren då – cockern är ingen valp längre och behöver inte pausas utan jobbas igenom”. Jag blänger lite surt och menar på att jag minsann försökt med det i ett och ett halvt års tid eller nåt med den lilla. Jag känner hur jag bygger upp en mur av försvar och ursäkter av sämre kvalitet. Igen. Så kasst. Det känns att bli trampad på ömma tår men visst har han rätt. JAG MÅSTE GÖRA JOBBET! …utan undantag om jag vill få henne till en duglig jakthund och det vill jag såklart. Men jag ska se till att göra det på förmiddagarna då humöret är på topp. 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top