Gåshud och glädje

Idag tog jag mig i kragen och såg till att den svarta unghundens korta träningsstund verkligen blev av. Trots blåst och regn på tvären just den stunden. Det var ingen uppoffring i egentlig mening. Det var kul och både unghunden och jag gjorde det av fri vilja och lust. Men vi slokade faktiskt ganska fort båda två där vi hukade mot blåst och spöregn rakt i ansiktet så vi gav oss efter en stund. Det finns gränser även för roligheter. Istället ställde vi oss att titta en stund på grävmaskinen som skopade stora lass med jord och sten ut marken vid vår infart. Regnet som föll matchade leran bra och gjorde att hela backen förvandlades till en geggig sörja. Men det var snart ordning på det med då himlen klarnade upp samtidigt som en lastbil med grus vräkte ett stort lass över geggan. Det är fantastiskt vilka förändringar man kan göra på några timmar med stora maskiner. Grävandet ska i slutänden mynna ut i förbättrade parkeringsplatser och lite mindre lera runt slottet. Jag tror det blir bra när det är klart. 

Många saker blir bra när de är klara. Träningen av hundar med. (om man nu någonsin kan betrakta träningen som klar vill säga) När tiden, och hunden, mognat och träningen hamnat på plats. Så skönt det är att skörda resultaten av det som tålmodig träning och tid kan ge tillsammans. Vi fick alla se bevis på det i dagens fortsättningskurs för unga hundar där en av hundarna tillsammans med sin matte glänste genom hela kurstillfället. Det var inte en tass fel och inte en miss i tajmingen från förarens sida. Lugnt och tyst och förtroendeingivande jobbade de hem apporterna. Det var fint att se. Gåshud och glädje!

Något annat som också är fint att se och som jag tror jag skrivit om en gång för längesedan är konfliktfria avlämningar. Jag tänker särskilt på en förare som så mjukt och fint niger och tar emot apporterna från sina hundar med utsträckta händer. Inte hotfullt utsträckta för att fort hinna ta bytet utan ödmjukt inbjudande. Som att hunden lämnar över den allra dyrbaraste skatt och föraren tar emot skatten med all värdighet och vänlighet som går att uppbringa. Fylld av tacksamhet över att ha fått förtroendet att ta hand om skatten. Och det är väl precis så det är tänker jag. En byte och samtidigt en skatt som hunden kommer och delar med oss. Det är svårt att återge det här i text förstås, det behöver upplevas, men om alla kunde ha den inställning och det kroppspråket som den föraren jag tänker på så skulle det inte finnas några konflikter eller osäkerheter runt avlämningar alls. Tvärsäkert. Vi har mycket att lära genom att studera varandra, slappna av och bjuda på oss själva.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top