Genom nyanser ser vi mer, upplever mer och utvecklas mer som människor

Orden i rubriken är tagna hur Olof Röhlanders veckobrev med “peptalk”. Tack för dem Olof.  Vill du läsa mer av Olof finns han bland annat på instagram jag@olofrohlander.

Jag jagar möss och laddar fällor. Faktiskt med viss framgång. En efter en slänger jag dem sedan i soporna. Viss av tidigare erfarenhet hamnar de inte på komposthögen, för i hundmagar hör de inte hemma. Jag övervägde dock en stund vid soptunnan idag. Om de skulle hamna i facket för brännbart eller matavfall. Medan jag funderade över det sprang rikliga mängder små möss runt fötterna på mig. De finns överallt i år och verkar vara ofantligt många. Ändlöst.

Jag har kommit på mig själv med att verkligen uppskatta de här kylslagna dagarna, tydligen har jag längtat efter vintern utan att vara riktigt medveten om det. Nu tar jag gärna fem centimeter pudersnö med. Så det blir vitt och fint och knarrar lätt under stövlarna. För en gång skull lyckades jag också göra något vältajmat, värmekuddarna jag skickat efter att ha i stövlar och vantar kom fram samtidigt med kylan. Så nu är jag väl rustad för vintern tror jag. Jag känner mig dessvärre inte alls lika rustad för coronaviruset och det som pågår i världen. Vem kan göra det förresten?

Jag tuggar i mig informationen om covid 19 som radions nyhetsläsare löser upp. Det är allvar. På riktigt. Högt vatten så att säga. Krisen är påtaglig och jag tänker att det känns totalt overkligt det som pågår runt oss. Danmark stänger ner det mesta igen och i England blir det en ny lockdown. I Västsverige ligger sjukvården nära bristningsgränsen. Alla väntar på effekten som skall komma av vaccineringen men ingen verkar riktigt orka vänta längre. Håll i och håll ut är allas vårt nya mantra. Om bara alla kunde se till att gör det med.

I morse prövade jag att ändra lite på våra väl inrutade morgonrutiner. Man ska inte ändra i onödan och inte mer än vad man behöver men ibland behövs det. Och jag har en nöt att knäcka där. Goldenfröken Vi tycker att varje morgon är “fabolous”, särskilt när vi ska gå ut efter att jag är klar med inomhusbestyren. Hon laddar upp med vrål och jämfotahopp i hundgården innan jag hinner komma ut genom dörren. Det är inte hållbart såklart. Nu vände jag på ordningen så goldenfröken stannade inne med mig tills det var dags att gå ut. Så gick vi löst och ledigt, fast med koppel, ut genom dörren utan stress och konflikter och mötte upp övriga flocken utanför. Se där ja tänkte jag, ibland är det inte mycket som behövs. Fast jag önskar det inte så klart, jag önskar i stället lugn och rätt sinnesstämning i hela gänget i allt vi gör och jag vill inte behöva knäcka sådana här nötter. Men det är som det är och då får jag se till att göra det bästa av det. Alltid lär jag mig väl något och det finns utvecklingspotential i alla fall. Det är inte alltid lätt att vara en yster goldenfrökens matte alla gånger men hon väger liksom upp det eländiga när vi väl är ute. 

Det är inte lätt att vara en yster cockertiks matte och förare heller. Herregud som jag skrattade åt det lilla bruna yrvädret när jag tog cockercirkusen på promenad och ett kort apporteringsträningpass i eftermiddags. Eftersom det hunnit bli eftermiddag var troligen den lilla lite extra yster. Men jag måste verkligen sluta behandla henne som en valp. Rätt vad det är fyller hon två och jag kommer att stå med lång haka och undra var tiden tog vägen och varför jag inte lärt henne mer vettigt. Fast det finns ju hundar som enbart är sällskapshundar också och mest ägnar sig åt att vara söta tänker jag till mitt försvar. Hur som helst var det roligt att se henne på apporteringspasset. Pocketcockern som till för en tid sedan tyckte apportering och dummy var av obetydlig art levererar apport efter apport i ett rasande tempo. De två andra cockrana såg uppriktigt förvånade ut när den lilla ryckte fram. Hon har blivit någon att räkna med i apporteringssammanshang. Nu behöver hon bara lära sig att vänta i skicket och att inte snurra som en propeller när hon lämnar av. Alltid finns det något att jobba på som sagt och experterna hade nog skakat betänkligt på huvudet om de sett oss men idag prioriterade vi livsglädjen. Vilket vi ska fortsätta gör alla andra dagar med tänker jag, men med lite mer kontroll.

På förmiddagen hade jag en privatelev här. En som jag känner väl men inte träffat på länge. Unghundsträning var det som gällde. Vi fick en riktigt fin förmiddag tycker jag, med mycket att prata om och fundera runt. Det där med medvetenheten i att hitta sin “egen” röda tråd i träningen till exempel, att finna sig själv bland alla råd och metoder och förstå både vad som passar min hund som individ och mig själv bäst. Bland annat. Allt är inte svart eller vitt, genom nyanser ser vi mer, upplever mer och utvecklas mer. Tack för de orden Olof. Fint hundarbete blev det med, av en ung hund med stor vilja och härlig attityd till samarbete med sin förare. Kan inte bli annat än riktigt bra det teamet. Lycka och välgång önskar jag dem.

Efter det var det min egna unghunds tur. Med stora hopplasteg, jag anar släktskapet med den gule, studsade hon glatt fram längs grusvägen till jag bromsade upp och tog över kontrollen. Sedan hade vi ett fint träningspass. Jag utmanade och prövade tre punkter där jag sedan valde turordningen. Hon är med nu, fattar vad som gäller och är frimodig. Det såg annorlunda ut bara för några veckor sedan, nu är hon så mycket mer mogen för uppgiften. Jag är nöjd med att jag väntat in henne. Att ha gett henne tid. Så gjorde vi den allra första “ut” övningen med. Jag som upplever henne som lite eftertänksam förvånades över hur snabbt hon fattade. Det har väl att göra med den mentala mognaden det med förmodar jag. Tänk vad mycket vi har att tjäna på att vänta in våra unghundar ändå. Att det lugnt med övningar, kommandon och krav som lätt smyger sig på och istället låta dem blomma ut ordentligt. Tid är bra.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top