Glömska kan vara ett tecken på intelligens

Jag hittade världens bästa artikel härom dagen. Rubriken var “Glömska kan vara ett tecken på intelligens”. Kan man annat än älska en sådan rubrik? När jag som bäst bekymrar mig över att jag är allmänt tankspridd och mitt minne känns bristfälligt så var det befriande att läsa det istället för att läsa andra mer vanligt förekommande artiklar som varnar för att bristande minne beror på stress eller koncentrationssvårigheter och andra tråkigheter. Så mycket det bättre det känns att få tänka att ens tillkortakommanden beror på intelligens och inget annat. Jag känner mig upplyft. Upplyft blev jag också på träningen tillsammans med den svarta unghunden idag. En tydlig plan, struktur var ordet, och ett väl genomfört pass med grundträning av “ut” etthundraåttiograder. Idag vilade inga tveksamheter över den svarta hunden, hon var tvärsäker på vad som skulle göras och inte det minsta fundersam. Till stor del berodde det säkert på att det inte fanns något att ta fel på, alltså inga fler punkter eller störningar att hålla ordning på, men också på att jag var säker, tydlig och genomtänkt redan i inledningen av träningen. Det vill som bekant gärna bli bra då. 

Pocketcockern fick en stunds gräsmatteträning med mig och en näve icas mjuka godbitar för lagom stora hundar med. Ett pass som genomfördes i fart och fläkt och faktiskt lite stil också. Några apporteringar, lite teckenträning, följsamhet och stadga inför “flygande bollar”. Det kan nog bli bra det här tänker jag fortsatt. Jag ska (fortfarande) bara lyckas få cockern att inte slå över i ryggläge vid avlämningarna. I vissa avseenden kräver pocketcockern verkligen fingertoppskänsla och det sätter mig onekligen på prov. Jag anser mig vara både tålmodig, pedagogisk och envis men ibland tycks det inte räcka hela vägen i alla fall. Det gör inget – verkar pocketcockern tycka – vi har ju kul i alla fall. Och jag är benägen att hålla med om det. Åt helvete med prestigen och perfektionen tänker jag och möter pocketcockerns bärnstensfärgade blick. Hon den minsta lilla med den vakna blicken som kommer att bli fasanernas största skräck. Vi ska ha mycket kul tillsammans lovar jag mig själv, och henne, mycket kul.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top