Good things take time

Jag övar lite på att var mindful och tittar på en mossbeklädd stock som ligger på marken i den lilla lövskogen bara en kort bit från slottet. Stocken har legat där länge, i alla fall åtta år det är jag tvärsäker på för det var över den Mer skuttade när han var liten för att hämta en av sina allra första dummy utomhus. Innan dess hade vi bara slipat på grunderna i apporteringen inomhus. Åren går tänker jag och funderar över hur många stocken hushållit med boende sedan dess och hur många rävungar och andra djurungar som glatt skuttat över den. Kanske har det varit fullbelagt i stocken hela tiden eller så flyttar olika arter in allt eftersom förmultningen i virket sker? Jag undrar om de levt som ett enda stort kollektiv därinne, i symbios eller om några av dem som bor där parasiterar de på varandra? De är nog en hel värld att upptäcka inuti den stocken tänker jag. Hållbar är den visst med för den duger fortfarande utmärkt att skutta över för små valpar på upptäcktsfärd. Det har hänt mycket med bruna Mer sedan han skuttade första gången över den där stocken med tänker jag vidare. Vi har upplevt en hel del tillsammans. Så mycket vi lärt och så många människor vi lärt känna inom spanielområdet och vid olika jakter. Från de första trevande stegen tillsammans till där vi är nu. Tiden går allt för fort i ett hundliv bara och Mer börjar närma sig vad man kan kalla “bäst före datum”, eller så har han redan varit där ett tag. Samtidigt är det rätt skönt att ha fått passera det datumet, förväntningarna sjunker och man kan mer avslappnat ta del av jakter och träningar tillsammans. Det är rätt skönt att luta sig tillbaka en aning, ta hjälp av bortförklaringen och ursäkta sig med att hunden faktiskt räknas till veteranklass och man varken kan kan begära eller förvänta sig så mycket längre. Bekvämt och lite sorgligt på en och samma gång. För det innebär ju också att man vet att man inte har så där väldigt lång aktiv tid kvar tillsammans. För tillfället är den brune i och för sig närmast överaktiv med ett uns av hysteri, för han har visst inte riktigt släppt hoppet om en parning än. Cockerdrottningen har han lämnat walk over på men den där vackra villiga goldentiken drömmer han uppenbart fortfarande om. Somliga beteenden blir tydligen inte svagare med åldern. Tvärtom.

Goldentiken som löper som hon aldrig gjort förut är bra taggad hon med. På allt verkar det som. Bara NÅGOT händer. Så mycket träning och stimulans har det inte blivit för hennes del på grund av ryggproblemen. Men eftersom ryggen håller nu har hon fått börja vara med lite mer ordentligt. På eftermiddagen tog jag henne på ett förlösande träningspass med lite stopp och omdirigeringar hit och dit. Tänk att så lite kan betyda så mycket för en hund tänkte jag när jag såg den överlyckliga Vi rusa efter apporterna. Så lite som egentligen behövs men som ändå är så viktigt för en hunds välbefinnande. Fröken Vi är ingen soffliggarhund, det har hon tydligt talat om för oss flera gånger. Att jobba är mer hennes melodi, hon behöver få släppa loss, engagera sig och utmanas och får hon bara göra det så är inte soffan så dum den heller. Efteråt. Nu vilar hon tillsynes helt utslagen och tillfreds i bädden i hallen. Hon har varit nöjd och behaglig hela kvällen sedan dess. Mild och mjuk och trött. 

Jag känner igen mig mycket i den taggade goldentiken, ser ljuset och ivern över att få gör något i hennes blick och förstår precis. Jag är inte heller av sorten som tycker om att ta det lugnt mer än korta stunder. Jag vill ha något att “sätta händerna i” och mår bäst av ett jämnt flöde med aktiviteter utan allt för långa pauser. Uppriktigt enerverande och pissjobbig för dem i min omgivning förmodligen, ungefär som en understimulerad Vi kan bli. Jag vet förresten. Så det är nog tur att dagarna och dess arbetsuppgifter håller mig sysselsatt. Då kan också jag uppskatta en stund i soffan på kvällarna. Innan jag tränade med Vi idag tränade jag tillsammans med den svarta unghunden. Hon och jag tränade också lite sidotecken och signaler, lade in några stopp på vägen och filade på skicken och fokus på målet. Fem dummy som jag placerade i en cirkel runt den svarta fick bli till en fokusövning där jag valde ut, pekade och skickade och rättade till när det inte blev som planerat. För att kunna “sikta” ordentligt och känna att den unga hunden låser och fokuserar som jag vill håller jag fortfarande handen lätt mot hennes rygg, Då kan jag tydligt känna laddningen i henne innan jag släpper iväg. Handen ska bort senare såklart men än så länge får den vara kvar så jag får ett ordentligt kvitto på att vi är fokuserade på samma mål och minimerar risken för felskick. jag får fram med lite nya vit tejp bara för de vita apprterna jag brukar använda har blivit före detta vita och var riktigt svåra att se i det döda frostiga gräset och därför blev inte övningen riktigt så “klar” som jag tänkt. Lite tejp ska få råda bot på det till nästa träningspass. Att träna hund är så mycket friskvård tänker jag. Galet mycket friskvård. Jag tror ärligt inte det finns något bättre. Det är motion, energigivande närvaro, fokus och koncentration i ett enda stycke långt från vardagsbekymmer och ledsamheter. Och en oändlig massa livgivande kärlek. Tack för det!

Pin It on Pinterest

Scroll to Top