Halvvägs in i september

Supernannyn Vi har den bästa strategin av alla när det gäller bångstyriga valpar. Hon sätter sig på dem när de blir för jobbiga att hantera och reser sig inte förrän valpen lugnat sig. Det är tur att det är en labradorvalp vi har ändå och inte en Yorkshireterrier tänker jag för då hade strategin kunnat få oanade konsekvenser. Labradorvalpen blir inte ens platt, bara lite lugnare, och strax leker de igen.

Hon har många andra bra strategier med fröken Vi. Som jakthund vid jaktdagarnas avslutande eftersök tillsammans med slottsherren och bössan är hon oslagbar. På en bösslängds  avstånd letar hon i vasskanter och diken, hämtar vind, följer upp vittringar och trycker ut de skadade fåglarna på vattnet så slottsherren kan skjuta dem. Emellanåt ser man hur hon trycker nosen mot marken och mycket spårnoga och målmedvetet spårar i gräset bort från dammvallen för att snart komma tillbaka med ännu en fågel. Hon gör eftersöket snyggt och effektiv. Det är helt ovärderligt att ha en sådan hund med på jakt. Pålitligt. Med trygg förvisning om att gjort allt vad vi kan för att finna eventuella skadade fåglar lämnar vi sedan jaktdagen. Det känns bra. Jaktprovsresultat och tester i alla ära men ingenting kan riktigt ersätta verkligheten och det är på jaktdagarna vi verkligen får se vad hundarna går för. Det tog ett tag men nu har fröken Vi utvecklats till en oslagbar viltfinnare och en pålitligt jaktkamrat. En sådan hund alla fågeljägare vill och behöver ha. Där ser man tänker jag och tittar på den mörka goldentiken där hon sover sött i biabädden. Så många gånger under hennes uppväxt som jag räknade bort henne som avelshund och jakthund (jag är väldigt kritisk) men nu sitter jag här några år senare med delar av facit och inser att hon uppfyller våra mått med råge. Tid igen tänker jag, man måste ge saker och ting tid och vänta in. Det gäller i allra högsta grad hundars utveckling.  

Den svarta unghunden och jag har precis påbörjat vår resa mot samma mål. Hon är med en stund vid varje jakt nu, en halvdag sådär, får sitta och titta på när fröken Vi jobbar och jobba en del parallellt med henne. Det går bra, hon känns övertygande. På senaste jakten fick jag tillfälle att skicka henne en bit uppifrån land på några markerade fåglar en bit ut på dammen. Ett tillfälle med rätt svårighetsgrad som jag väntat på att det skulle dyka upp. Nu gjorde det så och unghunden fick bra ytterligare en bra erfarenhet med sig.

Det är mycket andjakt nu i september och även om cockrarna är med på dem till en viss del med väntar de nog på fältfågelpremiären. Här om dagen var det deras tur att tränas och de fick jobba med sökarbete och i snår, gräs och ungskog. Inget vilt i markerna vid den här träningen, förutom en morkulla, utan mer torrträning för repetition och kondition. Lyra är i toppform och supersugen på jobb. Bruna Mer är i förvånansvärt fin form han med och verkar helt kry för stunden, inte alls så skröplig jag tyckte han var i våras och början av sommaren. Jag hoppas det är ihållande så han kan hänga med några år till den brune.

Pocketcockern är på kollo hos min syster med familj i några dagar. Min söta “evighetsvalp” lever livet i egen familj med tillgång till soffa och privat magkliare. Jag ser framför mig hur hon ligger där mest hela dagarna och äter praliner med hundraprocents uppmärksamhet från husfolket. Det är hon värd den lilla. Det finns en katt i familjen med. Pocketcockern, som är en smart cocker, är nyfiken men förstår att det inte är läge att utmana katten eller uppmuntra till lek. Katten är på katters vis djupt kränkt över att Rota överhuvudtaget vistas inom dess revir. Uppflugen på soffbordet försöker hon med hjälp av ett envist stirrande få pocketcockern att lämna huset och gå hem. Än så länge har det inte lyckats.

 

 

1 reaktion på ”Halvvägs in i september”

  1. Härligt med lite miljöombyte och bli bortskämd – men jag är övertygad om att hon har det allra, allra bäst hos er 🙂

Kommentarer är stängda.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top