Hela min själ

Det pratas om en tredje våg. Ungefär samtidigt som alla började hoppas på en viss lättnad. Vart ska det här pandemin föra oss? Tack gode Gud för att det snart är vår. Plusgraderna kom i ordentligt i natt och snötäcket har redan tryckts ihop rejält. Kladdigt och slaskigt lär det bli. Den vackra delen av vintern är förbi. Men jag längtar efter det som kommer efter. Små tussilago som tar sig upp ur leran och lyser som små solar. Det är snart dags nu. Och vi behöver dem. Vi håller i och håller ut. Och kämpar. Det finns en ände. Det kommer att lösa sig den här gången med, precis som det gjort tidigare. Men vi behöver ändra våra planer en del. Ställa om rutten och tänka nytt.

Den svarta unghunden har en fallenhet för att hoppa. Trots sin långbenta, burdusa och slängiga kropp är hon en mästare i balansakter och hopp. Från stillastående hoppar hon jämfota över fårstaketet eller gärdesgården på slottets framsida. Smidig som en katt. Kollar upp det som intresserat henne på andra sidan och hoppar lika smidigt tillbaka igen. Fast det har hänt att hon slagit i ett ben på väg över, men utan att det bekommer henne. Hon är trygg och säker på sig själv när det gäller staket och hoppande. Jag gnuggar förtjust mina händer och tänker att det känns betryggande inför framtiden att se hur naturligt hon tar det. Andra saker lär vi behöva jobba mer med, det inser jag, men den tiden den sorgen.

Jennie kom förbi en stund igår. Vi tränade de unga i djupsnön, eller ja mest på den plogade vägen om jag ska vara ärlig. Vi varvade raka skick och “bakåtut” på våra “gådda” linjer. Shiv prövade höger och vänster med och snappade upp det fint. Den långbenta är lite mer begrundande och behöver mer tid för att säkra upp “bakåtut” först. Sidotecken för henne får vänta. På bättre dagar och mer mognad. Vi avslutade med en självständig mindre sökuppgift. Guldstjärna i boken för de båda unga den här gången med. De gör det bra och vi kan inte förvänta oss mer. Allt gott så långt. Men ändå. Jag kan inte låta bli att tänka vad som eventuellt kunde gjorts bättre. Det finns ju alltid något. Och det är som en sjuka hos mig. Den att jag inte bara kan glädjas över det redan förträffliga utan måsta syna detaljerna så jag finner något att bekymra mig över. Jag borde skriva “good enough och punkt” i pannan på mig själv. Med fet stil och stora bokstäver. Inget eller ingen blir bra av att överanalysera. Gräsligt rädd att något ska vara fel på den unga ser jag osynliga tecken lite nu och då med. Haltar hon inte lite? Går orent och skevt? Och visst är det märkligt att hon gärna lägger sig nästan varje gång jag ber henne sitta? Det är nog något med lederna. Eller? Precis som till mina tidigare unga hundar önskar jag henne en rustning som håller leder och ben på plats och en mental rustning till mig själv. Jag behöver det. Så jag håller förståndet på plats. Jag är luttrad. 

Trött Shiv efter gårdagens träning. Begreppet liten men naggande god stämmer väl in på henne.

Annorlunda är det med pocketcockern. Här anar jag ingen oro alls. Jag undrar varför? Kanske är inte mina förväntningar och förhoppningar på samma nivå vad det gäller en spaniel. Målen är diffusa om det ens finns några mätbara. I sammanhanget är vi “underdogs”. Det finns inte heller med på kartan att en cocker ska ha så dåliga leder att den inte fungerar. Inte på min karta i alla fall. Här är jag inte lika luttrad. Och oroar mig inte alls. På något sätt tar jag hela pocketcockern med en klackspark. Och pocketcockern in sin tur tar själva livet med en klackspark så som cockrar ofta gör. En härlig inställning. Jag tittar in i hennes plirande ögon, ser på de långa öronen, den lilla kroppen och den rufsiga luggen och undrar vad farao det kan bli av det här. Något alldeles utmärkt förmodligen. Med hjälp av ett stort mått tid och tålamod och ett besök hos hundfrisören. Jo vars.

På väg hem med de unga hundarna igår placerade vi ut apporter för dolda skick med det gula teamet. I djupsnön. De fick jobba med de dolda linjerna, både fysiskt och mentalt och så varvade vi med några markeringskast som fullständigt försvann i snön med. Träningen var bra på väldigt många sätt men inte för den gules hundens ben. Det borde jag tänkt på. Nu gör det ont i mig när jag förstår att han har ont. Visst älskade han träningspasset och förmodligen skulle han svara att det var värt det om jag kunde fråga honom. Det syntes i hans lyckliga ögon då. Men det syns lika mycket i hans ögon att han har ont nu. Och jag känner mig vilsen och kass. Men nu vilar vi, glömmer onda ben och fan och hans moster och hundarna har fått stora benknotor att gnaga på och jag förbereder middagen. Den gule viftar glatt på svansen med en stor knota i munnen. Tillsynes lycklig med livet. Då känns det bättre. Att älta tjänar ingenting till. Men jag ska slänga av mig ullstrumporna och gå lite försiktigare fram fortsättningsvis. Hälsan kommer trots allt först och min hunds hälsa är mitt ansvar. Så krasst är det. 

Hela min själ har jag knutit till en tanke,
hårt, hårt, så jag kände den med handen,
hela min själ har jag slungat genom luften
långt bort till dig.
Ser du den ligga som en stjärnsten fallen,
ännu efter flykten glödande i sanden,
vandrar du förbi den i din svingande rytm,
så tänker du nog inte på mig.

Hela min själ har jag knutit till en tanke,
hela min själ ligger tung för dina fötter.
Själv är jag så tom, så det svider och värker.
Du, du, min vän!

– Karin Boye

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top